Idag den 27 januari högtidlighålls Förintelsens minnesdag. Det är 71 år sedan de överlevande i Auschwitz-Birkenau befriades. Sju årtionden. Så nära vår egen tid ligger världshistoriens mest systematiskt genomförda folkmord, planerat och genomfört i centrum av Europa, i Europas protestantiska och katolska hjärta.
1938, inför upptakten till Förintelsen, när allt fler judar flydde Tyskland, ställde Sverige och Schweiz krav på Tyskland att judar lätt skulle gå att identifieras genom sina pass. Så kom passen med J-stämpeln till, inte för att judar skulle kunna ges skydd, utan för att kunna stoppas vid gränsen, också efter Kristallnatten. För romer – som också drabbades hårt under Förintelsen – hade svenskt inreseförbud då gällt allt sedan 1914 – och fanns kvar till 1954.
Foto: Yad Vashem’s Central Database of Shoah Victims’ Names.
Men det fanns bland de europeiska länderna ett intressant undantag till den omfattande likgiltigheten inför judarnas öde: Albanien. Ett litet, för många ganska okänt land i Europas periferi, ett land med muslimsk majoritet. Ett undantag som förtjänar att vara mer känt.
Om man gräver i centralarkivet för det judiska folkets historia vid Hebreiska universitetet i Jerusalem hittar man en reserapport från Albanien som 1945 skickades av den brittisk-judiske affärsmannen Leo Elton till universitetets förste rektor, Judah Magnes, en av de ihärdigaste förespråkarna för en fredlig lösning i Palestina, med jämlik samexistens.
Resan till Albanien hade Elton gjort tio år tidigare, 1935. Elton var djupt bekymrad över hur judarna i Europa blev allt mer klämda mellan en växande antisemitism – Hitler hade kommit till makten två år tidigare – och Storbritanniens vägran att trots förföljelserna låta fler judar invandra till det brittiska mandatet Palestina.
Elton ville komma på en lösning och kanske, tänkte han, fanns den i det lilla landet på Balkan. Albanien var inte bara bördigt, landet var också glest befolkat – där bodde bara en miljon – och så hade det rykte om sig att vara fritt från antisemitism. Han reste till Albanien, såg stora utvecklingsmöjligheter i landet och fick dess inställning till judar bekräftad, också av ministrar i den albanska regeringen.
”Religiös intolerans är något tämligen okänt här”, förklarade en av de albanska ministrarna. Slutsatsen i Eltons reserapport blev att ”Det finns ingen som helst anledning att inte anta att judiska nybyggare skulle leva i fullständig harmoni med den brokiga befolkningen”.
1939, fyra år efter Eltons resa, invaderades Albanien av Italien. Från 1943 till slutet av 1944 följde tysk ockupation. Men Eltons intryck av Albanien stod sig, på ett remarkabelt sätt. I det till 70 procent muslimska Albanien blev det en hederssak att skydda judarna. ”Alla judiska barn ska sova med era barn, de ska äta samma mat, vi ska alla leva som en familj”, beordrade premiärministern, Mehdi Bej Frashëri, sina landsmän. Albanska judar som bodde i huvudstaden smugglades förbi tyska vaktposter och evakuerades till landsbygden, där de gömdes av lokalbefolkningen. Inte bara civilbefolkningen deltog i räddandet av judarna; albanska tjänstemän saboterade systematiskt tyska försök att identifiera och gripa judar.
Yad Vashem, det israeliska centret för forskning och utbildning kring Förintelsen, konstaterar: ”Albanien, det enda europeiska land med en muslimsk majoritet, lyckades när alla andra europeiska nationer misslyckades”. Där visas just nu utställningen Besa: A Code of Honor. Foto: Yad Vashem: World Holocaust Center, Jerusalem
I dokumentärfilmen Besa. The Promise (2012) medverkar några av de som gömde och några som blev gömda. Deras historier är remarkabla. Trots att de inte hade det fett tog tiobarnsfamiljen Kazazi in den judiska flyktingfamiljen Amarilio. Myzafer, ett av de kvarlevande syskonen i familjen Kazazi, berättar att alla i den judiska familjen fick muslimska namn för att skydda dem: David blev Daut, Fatima blev Fatma, Matilda blev Hatixe och Solomoni blev Muharrem eller Memo. Judiska och muslimska högtider firade de tillsammans under det halvår de delade bostad. ”Den underbare Allah vill att människor ska älska varandra”, säger den nu drygt åttiårige Myzafer som det självklaraste i världen.
En 16-årig judisk flicka från Jugoslavien, Rashela Lazar, härbärgerades under mer än ett år av familjen Hoti – som fått sin gård ockuperad av tyskarna. Familjen Hoti fick bo på övervåningen, en trappa ner höll soldaterna till, så nära att Rashela kunde betrakta dem genom sprickor i trägolvet. Yngste sonen i familjen Hoti, Veshti, som då var sex år, minns fortfarande när befrielsen kom till Albanien och Rashela kunde lämna huset: ”Hon grät och vi grät för vi stod varandra så nära. Hon blev som en syster”. Rashela återförenades sedan med sina föräldrar och syskon. De hade alla klarat sig, gömda på olika håll av andra albaner.
När kriget bröt ut fanns det 200 judar i Albanien. När kriget slutade beräknas det ha funnits 2000, alltså tio gånger fler; bland dessa judiska flyktingar från Tyskland, Österrike, Grekland och Jugoslavien. Näst intill alla judar i Albanien överlevde, trots att landet alltså befann sig under tysk ockupation.
Det är värt att begrunda vad Yad Vashem, det israeliska centret för forskning och utbildning kring Förintelsen, konstaterar: ”Albanien, det enda europeiska land med en muslimsk majoritet, lyckades när alla andra europeiska nationer misslyckades”.
Veshti Hoti igen: ”För oss spelar det ingen roll om man är katolik eller jude eller muslim, en knackning på dörren räcker. Vi säger: ’Kom in!’… Moskén är bra. Kyrkan är bra. Synagogan är bra. Gud säger hjälp varandra”.
Historia som är så viktig att hålla levande i dag, i en tid när både muslimers och judars hemhörighet i Europa ifrågasätts. Albanien har mycket att lära oss.
Läs om utställningen Besa: A Code of Honor på Yad Vashems webbplats >>
Peter Lööv Roos Foto: Magnus Aronson
Peter Lööv Roos
Religionshistoriker och samordnare för interreligiösa frågor vid kyrkokansliet i Uppsala
Lämna ett svar