Hur mycket bistånd behövs för att utrota den extrema fattigdomen?

Det är fullt möjligt att utrota all extrem fattigdom till 2030, menar forskningsinstitutet ODI som har räknat på vad det skulle kosta. Det krävs dock att biståndet ökar och riktas mer till de mest behövande länderna. Och de länder som har råd själva måste investera mycket mer i utbildning, hälsovård och social trygghet.


Hari Maya Bhujel och hennes barnbarn Utsab, bor i byn Majhitar i Dhading-distriktet i Nepal, ett av de länder som behöver bistånd för att kunna utrota extrem fattigdom. Foto: Paul Jeffrey

Det första av FN:s globala mål är att utrota all extrem fattigdom till 2030, ett mål som också är nära kopplat till åtagandet att ”inte lämna någon utanför”. Vad krävs för att uppfylla det målet, dvs vilka extra investeringar krävs för att antalet människor i extrem fattigdom ska minska från dagens 800 miljoner, och vad kostar det? Och inte minst viktigt: räcker staternas egna pengar till dessa investeringar, i vilken mån behövs det internationella utvecklingsbiståndet, och är det riktat till de länder där det behövs bäst?

Det brittiska institutet ODI analyserade i höstas dessa frågor i rapporten Financing the end of extreme poverty. Här kommer en kort sammanfattning av slutsatserna:

1. För att utrota extrem fattigdom krävs kraftigt ökade investeringar i sociala trygghetssystem (inklusive nutrition till barn under fem år), samt universell hälsovård och utbildning – dessa investeringar motsvarar till stor del mål 1-4 i Agenda 2030. ODI beräknar den totala kostnaden till 2 447 miljarder USD per år, varav 137 miljarder i låginkomstländer. Den årliga investeringen per person i låginkomstländer uppskattas till 188 dollar.

2. 48 länder, däribland nästan alla låginkomstländer, har inte råd att själva göra dessa investeringar. 29 länder kan inte finansiera ens hälften av de nödvändiga sociala investeringarna själv. De finner samtidigt att alla övre medelinkomstländer, och de flesta lägre medelinkomstländer, har råd att göra investeringarna själva. ODI kommer fram till detta genom att ta hänsyn till både befintliga statsinkomster och IMF:s bedömning av hur mycket ländernas beskattning rimligen kan öka. I alla länder förutsätts hälften av statsinkomsterna går till sociala sektorer.

48 länder har inte tillräckliga inhemska resurser för att själva utrota den extrema fattigdomen. Diagrammet visar hur stora investeringar i hälsa, utbildning och social trygghet som skulle krävas per person i de olika länderna, och hur stor potentialen till inhemsk finansiering är. Källa: ODI 2018.

3. Idag täcks bara en sjättedel av de 48 ländernas finansieringsgap av bistånd. En viktig anledning till detta är givetvis att det totala biståndet är alldeles för litet. En annan anledning är att nära hälften av allt bistånd går till de 98 länder som själva har råd. Tyvärr är trenden att allt mindre av biståndet går till de mest utsatta länderna: För sex år sedan fick de ”minst utvecklade länderna” 30 procent av allt bistånd, idag har andelen sjunkit till 24 procent. Det innebär att det idag går tio gånger mer bistånd per fattig person i medelinkomstländer än till personer som lever i extrem fattigdom i låginkomstländer (se bild nedan).

Det ges idag betydligt mindre bistånd per person som lever i extrem fattigdom i låginkomstländer än till dem som lever i medelinkomstländer. En större del av biståndet behöver gå till låginkomstländer. Källa: ODI 2018.

Behövs inte biståndet till medelinkomstländerna också?
Om biståndet i högre grad ska styras till de länder som har störst finansieringsgap, så innebär det förstås att mindre bistånd ska gå till medelinkomstländer. Är det rimligt, givet att väldigt många människor lever i djup fattigdom i där, och saknar tillgång hälsovård, utbildning och sociala trygghet? Poängen med ODIs studie är att biståndet vare sig behövs eller är tillräckligt stort för att kunna finansiera den samhällsservice som invånarna i medelinkomstländerna har rätt till.

De nödvändiga resurserna finns i medelinkomstländerna idag, men det saknas ofta både system och politisk vilja att använda dem till sociala investeringar i den utsträckning som är nödvändig. Bistånd kan spela en viktig roll också här, men inte genom att finansiera stora sociala investeringar. Istället behöver biståndet ha en katalytisk roll: stödja statens utveckling av system för social trygghet, stödja processer och aktörer som bidrar till politiska förändringar, etc. Civilsamhället spelar en central roll. Många av de organisationer som Svenska kyrkan samarbetar med i länder utan ”finansieringsgap” – som t ex Indien och Colombia – arbetar för en jämnare fördelning av resurser och med att utkräva rättigheter från staten.

Vilken roll spelar Sveriges bistånd?
Sverige sticker ut som biståndsgivare i ODI:s analys, både för att vi uppfyller det globala 0,7 procent-målet, och för att vårt bilaterala bistånd i hög grad riktas till de mest behövande länderna. Jag hittar 21 av Sveriges nuvarande 26 samarbetsländer bland de 48 länderna ovan (men kan förstås ha räknat fel).
För Sverige bör det därför vara enkelt att skriva under på studiens rekommendationer:

– Minst hälften av allt bistånd borde gå till de minst utvecklade länderna (dagens mål i SDG är 29 procent).
– Öka finansieringen till de sociala kärnsektorerna social trygghet, utbildning och hälsa.
– Uppfyll biståndsmålen (0,7 procent av BNI globalt, 1 procent för Sverige).
– Använd ”bistånd per person i extrem fattigdom” som mått i analyser av biståndsflöden.

Den viktigaste och mest hoppfulla slutsatsen från studien är: Det är möjligt att finansiera de investeringar som är nödvändiga för att utrota extrem fattigdom. För att detta ska bli verklighet krävs att
– en större andel av biståndet går till låginkomstländer, i synnerhet de länder som har störst finansieringsgap,
– alla givarländer uppfyller åtagandet om att ge 0,7 procent av BNI i bistånd,
– medelinkomstländer satsar mer resurser på sociala kärnsektorer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *