I dagarna släppte några organisationer inom ACT-Alliansen, däribland Svenska kyrkan, en rapport Local to Global Protection som studerar hur människor skyddar sig själva och sina samhällen i extremt utsatta situationer. Genom tusentals timmar av djupintervjuer med människor som lever i konflikt, postkonflikt eller totalitära samhällen har vi försökt titta närmare på hur det vi i den internationella humanitära världen benämner ”protection” fungerar i praktiken. Men trots globala överenskommelser som ”Skyldigheten att skydda” och tonvis med manualer och guider för humanitär nödhjälp och skydd av civila i praktiken så ser verkligheten sådan ut att det nästan alltid är de utsatta själva som tvingas säkra sin egen överlevnad.
Det finns helt enkelt ett gap mellan den globala idén att vi faktiskt lärt oss någonting av det som hände exempelvis i Rwanda, och den verklighet där de mest utsatta människorna fortfarande inte kan räkna in något betydande skydd från internationella aktörer. Ett gap som består i att våra stora internationella insatser i väldigt liten utsträckning förmår att plocka upp den enorma flora av lokala och privata initiativ för att skapa skydd som ser ut att vara helt avgörande för människors överlevnad. Och vad värre är – våra insatser riskerar till och med att underminera befintligt arbete som räddar liv – och skapa nya konflikter.
Utmaningen ligger att förändra sättet på vilket vi ser på humanitär nödhjälp. Studierna visar att männsikor har en mycket detaljerad förståelse för hur deras säkerhetssituation ser ut – oavsett om de lever mitt i det decennielånga inbördeskriget i Karenregionen i Burma, om de lever under politiskt förtryck i Zimbabwe eller om de lever med ständiga flygbombningar som i fallet med Södra Kordofan i Sudan. Åtgärderna de vidtar är de som de bedömer som mest lämpliga för stunden – eller de som står till buds – och varierar därför ofta även över mycket korta perioder. Ofta innebär människors val extremt tuffa uppoffringar och inte sällan förekommer metoder som vi skulle säga är direkt olämpliga. Ett exempel är från delstudierna i Jonglei i Sydsudan där de intervjuade berättade om sin förvåning över att ha blivit erbjudna ”capacity building workshops” av internationella hjälporganisationer istället för det de ansåg sig behöva – vapen. I den situationen blir exempelvis storskalig avväpning av stridande parter enbart en faktor som utsätter de allra svagaste för ytterligare våld, då det inte finns någon central makt som förmår upprätthålla säkerheten. Av samma anledning framhöll också några intervjuade burmeser landminor som det de framför allt skulle behöva för att skydda sin by.
Internationella insatser som inte bygger på gedigen lokal kunskap och som inte är flexibel nog att ta hänsyn till den skiftande lokala verkligheten kommer därför oftast att bli både onödigt dyr och missa sina mål. Istället bör vi i framtiden hitta nya innovativa vägar för att förmedla internationell hjälp genom mekanismer som ger folk faktiska valmöjligheter. Som en av de intervjuade sa: ”Vi är inte djur som endast behöver mat och vatten. Vi är levande och tänkande människor och behöver behålla vår värdighet för att överleva”. Psykosociala aspekter precis som långsiktiga försörjningsmöjligheter är helt enkelt fullständigt integrerade i utsatta människors förståelse av sin säkerhetssituation.
Men istället för att designa system som tar oss närmare människors upplevelser och kunskaper så har vi skapat system som tvärtom distanserar våra insatser från det lokala perspektivet. System som storligen försvårar integrerade projekt med flexibilitet nog att kunna prioritera sådant som hårförlängningar och fotbollar framför majs i vissa fall – även om det är vad folk faktiskt föredrar ibland. Rapporterbarhet och donatorernas krav rankas högre på prioriteringslistan än saker som de utsatta människorna själva faktiskt definierar som viktigast i bland.
Med dessa studier hoppas vi nu kunna få till stånd en global debatt inom den humanitära världen om dessa frågor. Vi som är aktiva inom katastrofinsatser måste börja fråga oss själva hur effektiva vi är och om vi verkligen utnyttjar våra möjligheter på bästa sätt. Glädjande är därför att se hur nyheten om dessa studier redan orsakat stort intresse i branschen, bland annat genom följande artikel på branschorganet Irin News.
Läs mer om studierna, samt ladda ner alla delstudier i sin fulla längd på www.local2global.info!
Henrik Fröjmark
Policyhandläggare för humanitära insatser
Lämna ett svar