Till innehåll på sidan
Gunnel Axelsson Nycander

Tiden knapp i instabilt Libanon

Efter tretton dagars protester avgick  premiärminister Saad Hariris regering den 29 oktober. ”Ingen är större än nationen”, sa Hariri då han upprepade de ord som hans bortgångne far, före detta premiärministern Rafik Hariri, tidigare uttalat. Den stora utmaningen för Libanons ledare är nu att bygga ett nytt socialt kontrakt med sin befolkning och att genomföra reformer för att vinna medborgarnas förtroende.

I och med regeringens avgång har ett av demonstranternas huvudkrav mötts, men de orädda demonstranterna kräver mer än så. Bland annat vill de att det ska tillsättas en regering som inte har några kopplingar till de nuvarande politiska partierna utan istället består av oberoende experter (”teknokratisk regering”). Förhoppningen är att dessa ska kunna leda Libanon genom den djupa ekonomiska kris som landet befinner sig i, liksom säkra tillgången till basal samhällsservice som elektricitet, vatten, utbildning och sjukvård. Demonstranterna kräver också upprättelse från vad de menar är en lång historia av korruption bland den politiska eliten, genom att medel som stulits från det offentliga återbetalas.

Under drygt två veckor har banker, skolor, och universitet hållits stängda. Tillgängligheten i landet har varit mycket bristfällig, då de flesta stora vägar har varit stängda eller blockerade. Även om Libanon har börjat att återgå till viss normalitet, fortsätter protesterna, och demonstranter uppmanar till en ny generalstrejk om inte politiska och ekonomiska lösningar presenteras inom kort. Många demonstranter uttrycker ett stort självförtroende och starkt mod, och menar att de inte kommer att ge sig förrän Libanon har blivit ett land där de kan bo kvar och skapa sig en framtid.

För att undvika maktvakuum har president Michel Aoun bett den avgående regeringen att sitta kvar tills en ny regering är utsedd. Från många håll kommer uppmaningar till president Aoun om att agera skyndsamt för att minimera risker för ökat kaos i landet.

EU-delegationen i Libanon menar att ”regeringen måste tillsättas utan dröjsmål och myndigheter måste kommunicera med civilsamhället och lyssna till deras krav”. Nyligen uttalade också ledarna för två av de största universiteten i Libanon, AUB och USJ, sitt stöd för demonstranterna. De uppmanade myndigheterna att ta vara på den kraft som kommer från alla de som vill bygga en civil stat, som kallar till enighet, och som står upp för rättvisa och jämlikhet.

De högsta ledarna från såväl katolska, som ortodoxa och protestantiska kyrkorna i Libanon samlades nyligen för ett krismöte. Den maronitiska patriarken Bechara el-Rahi presenterade kyrkornas gemensamma uttalande vilket uttryckte solidaritet med demonstranterna och uppmanade president Aoun att “ta nödvändiga beslut gällande folkets krav”. Kyrkoledarna menade att det är hög tid för landets politiska ledare att agera, då Libanon sedan protesterna inleddes den 17 oktober har bevittnat ett ”historiskt och exceptionellt uppror vilket kräver exceptionella positioner och åtgärder”. I deklarationen uppmanar kyrkoledarna även det internationella samfundet att inte överge sin roll i att stödja den första demokratin som uppstod i Mellanöstern.

I det libanesiska politiska systemet är stolarna i parlamentet uppdelade utifrån etno-religiös tillhörighet. Presidenten ska vara kristen, premiärministern sunnimuslim, talmannen i parlamentet shiamuslim. President Aoun har nu uttryckt stöd för en teknokratisk regering och sagt att ”sekterism är en sjukdom” och att ”vi behöver röra oss mot en modern civil stat där folk är lojala till nationen och inte gentemot deras sekteristiska ledare”. President Aoun har även meddelat att den nya regeringens första uppgift ska bli att bekämpa korruption och utreda samtliga byråkrater.

Den stora frågan är nu: Vad är nästa steg?

I ett mycket oförutsägbart läge spekuleras det kring att avgående premiärminister Hariri åter kommer att få frågan från president Aoun att forma en ny regering med representanter med renare rykte än de som nu avgår, och kanske delvis med teknokrater för att bygga nytt förtroende till folket och omvärlden. Partierna Hizbollah och Amal väntas göra motstånd mot en sådan regering där de skulle förlora inflytande. Situationen är mycket osäker och säkerhetsläget kan komma att ändras snabbt.

Det nya och mycket betydelsefulla med protesterna i landet är hur demonstranterna har enats under den libanesiska flaggan, oavsett partipolitisk eller religiös bakgrund. Redan under protesternas andra dag gick representanter från olika trossamfund inom de olika religionerna ut tillsammans, hand i hand, genom demonstrationerna för att visa på enighet.

Men det finns också splittringar bland folket. Bland människor som inte demonstrerar finns de som är rädda för vad konsekvenserna av demonstranternas krav kan bli. Till exempel finns det bland en del av de som tillhör de kristna etno-religiösa grupperna en oro för att mista politiskt inflytande.

Även om färre personer har demonstrerat den senaste veckan, upplever många att spänningarna ökar. Det har rapporterats om fler sammandrabbningar och våldsamma attacker. Framför allt rapporteras det om att den libanesiska militären har använt våldsamma metoder och tårgas för att skingra demonstranter som blockerar vägar. Det rapporteras också attanhängare till Hizbollah och Amal ska ha attackerat demonstranter på flera olika håll i landet. Samtidigt sker digitala attacker genom spridandet av falska nyheter och desinformation.

Demonstranterna har fokuserat på icke-våldsstrategier genom sittstrejker, marscher, musik- och konstaktioner, genom att blockera vägar, och genom att mobilisera människor till offentliga debatter och föreläsningar – vilket ses som början på en ny civil medborgarrörelse i Libanon. Under protesternas elfte dag samlades människor från norr till söder för att bilda en mänsklig kedja. 171 000 personer behövdes för att täcka de 17,1 mil som sträcker sig längs med Libanons kust. Hand i hand med den libanesiska flaggan över sina axlar samlades människor för att visa på enighet – oavsett geografisk, religiös, eller politisk tillhörighet.

Beatrice Eriksson,
Regional Representant för Act Svenska kyrkan i Beirut

 

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.