Under veckan ställer sig dokumentärsfilmssatsningen whypoverty? frågan varför fattigdom.
Jag anlände till Kapstaden, Sydafrika för första gången 2007 och arbetade då i Liberia. Rikedomen slog emot mig, alla affärer, restauranger och fullständiga byggnader och farbara vägar. När jag vandrade runt så såg jag något som i min hjärna registrerades som ”psykiskt sjuka” eller personer med grava missbruksproblem, och till min förvåning var de väldigt många, i synnerhet i vissa delar av Kapstaden. Rationellt sa min hjärna att det kan inte rimligtvis finnas så många personer med psykiska problem. Vad jag såg var människor med trasiga kläder, som inte tvättat sig på länge, barfota eller med trasiga sandaler, och för mig, van vid Liberia och ur en västafrikans kontext så innebär det att man är psykiskt sjuk. Fattigdomen i Liberia och i Västafrika innebär inte trasiga kläder eller att man inte tvättar sig, den yttre värdigheten är oerhört viktig. Fattigdomen jag såg i Kapstaden var annorlunda, där den yttre värdigheten var borta, människor blottade och utsatta för omvärlden på ett sätt som är otänkbart att se Liberia
Fattigdomen i södra Afrika, exponerat i bla i filmen Land rush ter sig annorlunda från land till land. Sydafrika är ett av Afrikas rikaste länder men 26,3% av alla befolkningen och 16,2% av hushållen lever på under 250 kronor per månad och inte kan äta sig mätta. 52,3% lever under fattigdomströskeln. Att vara fattig i Sydafrika utesluter inte att man äger vitvaror eller TV. 80,1% av alla fattiga äger en mobiltelefon. Till skillnad från de flesta andra afrikanska länderna har 70% av de fattigaste hushållen även tillgång till socialförsäkringssystem, iallafall en person per hushåll. De sociala trygghetssystem som är en inkomst för nära 55% av fattiga hushåll i Sydafrika är det enda som förhindrar en fullständig social explosion.
En studie av sydafrikas statistikbyrå visar att den subjektiva fattigdomen skiljer sig från statistiken och om man upplever sig som fattig eller inte. I frågan om människor klarar av slutet på månaden så anser sig 58,6%,av alla sydafrikaner, att de inte gör det och är därmed klassificerade som fattiga.
Den rikedom jag såg när jag anlände till Kapstaden når inte ut till Sydafrikas befolkning, de rika företagen i landet betalar inte skatter på sina inkomster och rikedomen fördelas inte på befolkningen. Ojämlikheten leder till fattigdom, kriminalitet och till att människor går i trasiga kläder, nedtryckta och utan hopp. Post-apartheid Sydafrika, och ANC, har misslyckats med att bringa sin befolkning till mänsklig säkerhet och en liten ny elit har berikat sig på bekostnad av ökad fattigdom. Skatter tas inte ut i den omfattning som kan göras, med konsekvensen att ett ambitiöst välfärdsprogram inte kan sättas i verket.
Fattigdomen i dagens Sydafrika tillåts växa och i dess spår social oro och desperation.
Frågan är inte om utan när ett nytt Marikana kommer att ske igen.
Peter Svensson
Koordinator södra Afrika, Pretoria
Lämna ett svar