Till innehåll på sidan
Eva Ekelund

Världen i riksdagen

Flera av de frågor som lyftes i regeringens utrikespolitiska deklaration och riksdagsdebatten den 12 februari påverkar verkligheten för de människor runtom i världen som Act Svenska kyrkan och våra samarbetsorganisationer arbetar med. Eva Ekelund, policychef, kommenterar.


Utrikesminister Ann Lindes första utrikesdeklaration innehöll en både välkommen och nödvändig ansats: ”Vi behöver möta en orolig omvärld med mer samarbete och solidaritet. Internationella problem kräver internationella svar”. Att regeringen tydligt försvarar ett omfattande och kvalitativt bistånd är oerhört viktigt i en tid då flera partier vill minska biståndet kraftigt. Det finns ingen motsättning mellan ett generöst bistånd och ett effektivt och resultatinriktat bistånd, även om debatten ibland låter så.

Men mycket till fördjupning fanns inte att hämta för den som är intresserad av utvecklingspolitik i en utrikespolitisk debatt som präglades mer av inrikespolitiska prioriteringar än en diskussion om hur Sverige genom en feministisk utrikespolitik och ett effektivt och kvalitativt bistånd kan göra skillnad.

Internationellt utvecklingssamarbete

Det är givetvis positivt att den svenska biståndspolitiken diskuteras mer än på flera år. Jag efterlyser dock en djupare diskussion om utvecklingssamarbetets inriktning, förutsättningar, utmaningar och begränsningar.

Biståndet är och förblir bara en liten del av alla de resurser och all den politik som påverkar utvecklingen i låg- och medelinkomstländer. Det kan därför aldrig hållas ansvarigt för allt som går åt fel håll i de länder där det verkar. Biståndet kan heller inte ges hela äran när det går riktigt bra.

Den privata sektorn är givetvis, med eller utan draghjälp från biståndspengar, avgörande för länders ekonomiska utveckling. Biståndet spelar emellertid en unik roll, och många av de insatser som biståndet betalar idag kan inte finansieras på annat sätt – åtminstone inte så länge de demokratiska utrymmena stramas åt och ländernas skattesystem är så svaga som idag.

Ökat stöd till människorättsförsvarare och andra förändringsaktörer, liksom till uppbyggnad av social trygghet och skattesystem, är därför viktiga delar i utvecklingssamarbetets uppdrag att göra sig själv onödigt – en vision som vi delar.

Vi ser dock inte att visionen är realistisk inom överskådlig tid, givet hur de globala utmaningarna utvecklas idag. Fram till den dag när biståndet inte behövs kommer jag att glädjas över de konkreta resultat som det svenska biståndet bidrar till i form av stärkta rättigheter för kvinnor, bättre hälsa, tryggare försörjning och stöd till människorättsförsvarare.

Demokrati och mänskliga rättigheter

Det svenska demokratibiståndet är modigt och gör viktig skillnad i flera länder i världen, inte minst för människor som utsätts för diskriminering eller får kämpa för att göra sina röster hörda, som flickor, kvinnor, ungdomar, urfolk, HBTQ-personer, eller etniska och religiösa minoriteter.

Vi välkomnar också att mänskliga rättigheter, demokrati och jämställdhet är prioriterade frågor, inte minst i Sveriges Afrikapolitik. Där finns också ett viktigt fokus på unga – 60 procent av befolkningen på den afrikanska kontinenten är under 25 år.

Civilsamhället med dess människorättsförsvarare lyser dock med sin frånvaro i utrikesdeklarationen, trots fokuset på demokratiinsatser. Jag utgår ifrån att det är ett olyckligt misstag snarare än en signal om ändrad politisk inriktning.

Utrikesministern kan inte uppmärksamma alla länder där mänskliga rättigheter och demokrati utmanas på ett mycket allvarligt sätt just nu. Act Svenska kyrkan hade dock gärna sett att länder som Colombia, Filippinerna, Guatemala eller Myanmar nämndes. Sverige har en lång historia av att stödja fredsinitiativ i Colombia, något vi bör vara stolta över, och något vi borde slå vakt om nu när attackerna mot människorättsförsvarare och avmobiliserade gerillasoldater tyvärr ökar i Colombia.

Det nämndes kort att Indien är en viktig partner för Sverige. Vi hade gärna sett att Ann Linde också uppmärksammade att miljoner människor i landet just nu står inför hotet att förlora sitt medborgarskap, på grund av regler som särskilt riktar sig mot muslimer men som i förlängningen slår mot själva den religiösa och etniska mångfalden i Indien.

Fred, nedrustning och gemensam säkerhet

Utrikesministern betonar att Sverige kan visa på att en annan väg är möjlig i tider av skärpta tonlägen, aggressiva stormaktsbeteenden, kärnvapenupprustning och urholkad multilateralism. Act Svenska kyrkan välkomnar detta men efterlyser samtidigt större samstämmighet i linje med svensk Policy för global utveckling.

Genom att stärka internationella samarbeten och lägga stor vikt vid mänskliga rättigheter och mänsklig säkerhet kan Sverige verka för gemensam säkerhet. Kraftfulla civila förebyggande åtgärder och alternativ genomförda av stater och civilsamhällen, snarare än militära lösningar, är en nyckel i detta arbete.

Stoppad vapenexport till krigförande aktörer, såsom skett med Turkiet, är ett gott exempel på hur svensk lagstiftning bör efterlevas. Samma sak bör naturligtvis även gälla för kriget i Jemen med dess katastrofala humanitära konsekvenser. Utrikesministerns svar på frågorna i debatten om varför Sverige inte kan stoppa vapenexporten till diktaturerna i Jemenkriget på samma sätt som till Turkiet är inte trovärdiga. Vi kan inte upprätthålla trovärdigheten i demokratisatsningen eller den feministiska utrikespolitiken om vi samtidigt backar upp krigförande diktaturer med svenska vapen.

Sveriges engagemang för nedrustning kan ha stor, ibland avgörande, betydelse för internationella samarbeten för nedrustning. Kärnenergiavtalet med Iran, förbud av dödliga autonoma vapensystem samt kontrollen av vapenflöden är några viktiga exempel. Sveriges nuvarande arbete för en kärnvapenfri värld i linje med Ickespridningsavtalet behöver länkas till FN:s process för kärnvapenförbud. Svensk signering och ratificering bör återupptas snarast.

Allt måste hänga ihop

Världens utmaningar är större än vad som ryms i en utrikespolitisk deklaration eller riksdagsdebatt. Det är ändå anmärkningsvärt att avgörande frågor som klimatomställningen och mäns våld mot kvinnor uppmärksammades först mot slutet av debatten. De enorma utmaningarna för det humanitära biståndet diskuterades nästan inte alls. Vi får till exempel veta hur många människor i världen som är i behov av humanitärt bistånd, men inte hur Sverige vill arbeta med frågan.

Det är viktigt och bra att regeringen tydligt står fast vid grundprincipen att ”internationella problem kräver internationella svar”. Samtidigt saknas en sammanhängande berättelse om hur Sveriges bistånd och utrikespolitik kan utgöra de svaren, och vad det betyder att politiken är feministisk. Tidigare års deklarationer har pekat mer på hur olika frågor hänger ihop, i år serverades vi mer av en pliktskyldig lista. Bristen på samstämmighet i linje med Politiken för global utveckling blev också tydlig, främst vad gäller vapenexporten till länder som för krig i Jemen.

Eva Ekelund, policychef för Act Svenska kyrkan

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.