Det \u00e4r natt i sorgens v\u00e4rld. B\u00e5ten som l\u00e4nge legat vid stranden \u00e4r p\u00e5 v\u00e4g ut p\u00e5 havet. Den f\u00f6rs sakta ut av tiden. I b\u00e5ten sitter m\u00e4nniskan som s\u00f6rjer, med sitt ansikte g\u00f6mt i sina egna tr\u00f6tta h\u00e4nder som \u00e4r kalla av or\u00f6rlighet. Tiden distanserar varje s\u00f6rjande bort fr\u00e5n den \u00e4lskade. Och d\u00e4rf\u00f6r h\u00e4nvisas vi som s\u00f6rjer till att k\u00e4mpa med att h\u00e5lla kvar k\u00e4nslan av hur det var p\u00e5 stranden, n\u00e4r livet lektes. N\u00e4r allt var bra, familjen, barn och f\u00f6r\u00e4ldrar, syskon, v\u00e4nner, bekanta, engagemang och arbetsv\u00e4nskap. Ja, n\u00e4r livet var levande. Vi h\u00e5ller kvar allt detta i sorgens medvetande, i sorgens rum, inom oss. Och i delandet av minnena med dem som ocks\u00e5 var med, och ocks\u00e5 med andra. Med alla som vill lyssna och f\u00f6rst\u00e5r, att sorgen \u00e4r ett eko av k\u00e4rleken, n\u00e4r dagen ocks\u00e5 \u00e4r natt.<\/p>\n
B\u00e5ten \u00e4r p\u00e5 v\u00e4g ut p\u00e5 havet \u2013 vi kan inte komma tillbaka till den solljusa strand vi har l\u00e4mnat. Betydelsen av \u201daldrig mer igen\u201d g\u00f6r att vi tappar andan: Tiden driver b\u00e5ten ut, men inte bara tiden. Ocks\u00e5 alla nya intryck, alla bestyr i vardagen, allt praktiskt, talande och lyssnande driver b\u00e5ten ut. Kort sagt: Vardagen driver oss bort fr\u00e5n det som en g\u00e5ng var. Dess sj\u00e4lvklarhet, n\u00e4rvaro och intensitet.<\/p>\n
Och samtidigt, \u00e4r det en sann erfarenhet som jag tror att m\u00e5nga av oss delar: Sorgen skiftar karakt\u00e4r ju l\u00e4ngre ut fr\u00e5n stranden vi kommer. F\u00f6r vi ser ju alltmer av stranden n\u00e4r vi kommer l\u00e4ngre ut. Vi b\u00f6rja k\u00e4nna och inse sammanhang och helheter som vi n\u00e4r vi var helt n\u00e4ra och inp\u00e5 varken s\u00e5g eller kunde f\u00f6rst\u00e5. D\u00e4rf\u00f6r kan sorgen hj\u00e4lpa oss till en helare f\u00f6rst\u00e5else av livet, av oss sj\u00e4lva, och av dem vi \u00e4lskar. Detta \u00e4r sorgens dubbelhet. Dyrbar och tung att b\u00e4ra.<\/p>\n
F\u00f6rr trodde b\u00e5de vetenskapen och folk att jorden var platt, och att havet slutade p\u00e5 en kant. Och alla ”visste” att kom folk dit s\u00e5 f\u00f6ll de rakt ned i ingenstans. Ibland k\u00e4nns det s\u00e5 i sorgen \u2013 p\u00e5 drift bort fr\u00e5n dem vi \u00e4lskar, med minnen och k\u00e4nslor som bleknar och avtar. Och oundvikligen p\u00e5 drift mot det hemska slutet, d\u00e5 havet tar slut, och vi ska falla ned i m\u00f6rkret. Ja, n\u00e5gra av oss har v\u00e4l koppar-sticks-bilderna av detta i v\u00e5rt inre. Och \u00e4ven utan dem kan vi se det framf\u00f6r oss, den f\u00f6rf\u00e4rliga oundvikliga d\u00f6den.<\/p>\n
I v\u00e5r tid vet b\u00e5de vetenskaperna och m\u00e4nniskor att jorden inte \u00e4r platt, och att havet inte slutar i ett stup. Vi vet att jorden \u00e4r rund. Det \u00e4r d\u00e4rf\u00f6r l\u00e4ttare f\u00f6r oss att hoppas att livets hav ist\u00e4llet slutar d\u00e4r det b\u00f6rjade. Att livets hav slutar p\u00e5 en strand, i gemenskap, i k\u00e4rlek, i vardagens underbara tid med det sj\u00e4lvklara, n\u00e4rvaro och pulserande intensitet.<\/p>\n
Och den stranden \u00e4r Jesus Kristus, som t\u00e4nt en eld i sanden, och som l\u00e5ter gl\u00f6den gl\u00f6da evigt, och som lovar oss:<\/p>\n
– Jag \u00e4r alfa och omega, b\u00f6rjan och slutet. Jag sluter cirkeln en g\u00e5ng, och det g\u00f6r jag f\u00f6rst n\u00e4r alla har kommit i land, du med.<\/p>\n
Kristian L<\/p>\n
”O giv oss…(Gud) av det hopp som missmod icke hinner, som sk\u00e5dar utur t\u00e5rar opp och d\u00e4rf\u00f6r styrka vinner, som ej, hur stj\u00e4rnl\u00f6s natten st\u00e5r, till \u00e4ngslig b\u00e4van bliver” (Psalm 253)<\/p>\n
”En dag och stj\u00e4rnor v\u00e4xer ur hans (= Jesus) famn. Var inte r\u00e4dd. Det finns en m\u00f6rklagd hamn, du ser den inte nu, men f\u00e4rdas dit.” (Psalm 256)<\/p>\n