I varje arbetslag, och i varje sammanhang i v\u00e4nskap, bekantskap, familj och sl\u00e4kt, uppkommer d\u00e5 och d\u00e5 situationer som r\u00f6r vid de stora fr\u00e5gorna. Troligtvis g\u00e5r de oss oftast f\u00f6rbi – f\u00f6r vi k\u00e4nner den oerh\u00f6rda tyngden och den v\u00e4rjer vi oss f\u00f6r. Dels f\u00f6r att orden att omfamna dem inte \u00e4r tillhands, dels f\u00f6r att kommunikationen inte \u00e4r f\u00f6rarbetad. Kanske ocks\u00e5 f\u00f6r att vi inte har svar, och f\u00f6r att vi inte vill ta med varandra ut i det ok\u00e4nda, det sv\u00e5ra – det vi har omkring oss r\u00e4cker. S\u00f6ndag efter s\u00f6ndag tar vi emot Bibelns ord i gudstj\u00e4nster, liksom m\u00f6jligheterna \u00e4r rika att ocks\u00e5 delta i gudstj\u00e4nster mitt veckan, fysiskt eller digitalt. Vecka efter vecka h\u00f6r vi p\u00e5 s\u00e5 s\u00e4tt Jesu r\u00f6st – och idag redog\u00f6r evangelisten Matteus f\u00f6r binda-och-l\u00f6sa tanken. En oerh\u00f6rt avg\u00f6rande tanke. En svindlande tanke, egentligen det st\u00f6rsta undret – om de nu kan graderas.
<\/p>\n\n\n\n
Jesus s\u00e4ger n\u00e4mligen till sina l\u00e4rjungar att vad de och deras efterf\u00f6ljare, allts\u00e5 kyrkan, binder p\u00e5 jorden \u00e4r bundet i himlen. Och p\u00e5 motsvarande s\u00e4tt, att det kyrkan l\u00f6ser p\u00e5 jorden \u00e4r l\u00f6st i himlen. Denna tanke, den s\u00e5 kallade nycklamakten, allts\u00e5 makten till himmelen ges \u00e5t de kristna, allts\u00e5 \u00e5t kyrkan. Inte som n\u00e5got frivilligt att jobba med utan som det avg\u00f6rande att jobba med.
<\/p>\n\n\n\n
En utg\u00e5ngspunkt f\u00f6r nycklamaktsdoktrinen \u00e4r att det g\u00e5r att g\u00f6ra en distinktion mellan handlingar, attityder, f\u00f6rh\u00e5llningss\u00e4tt och tankar som \u00e4r felaktiga och som \u00e4r r\u00e4tta. (H\u00e4r har redakt\u00f6ren f\u00f6r Evangelieboken satt ned foten genom valet av gammaltestamentlig text.) De r\u00e4tta beh\u00f6ver inte \u00e5tg\u00e4rdas. Men den som g\u00f6r de felaktiga (syndiga), beh\u00f6ver f\u00f6rl\u00e5telse f\u00f6r att det inte ska sluta med f\u00f6rskr\u00e4ckelse. Kyrkan ges uppdraget att f\u00f6rl\u00e5ta, f\u00f6r att \u00f6ppna himlens port f\u00f6r den som \u201dmissat m\u00e5let\u201d (= syndat) och som \u00e5ngrat sig inte bara med l\u00e4pparna utan ocks\u00e5 med hj\u00e4rtat, och detta kan g\u00f6ras 77 g\u00e5nger, vilket avkodifierat betyder hur m\u00e5nga g\u00e5nger som helst! Kort sagt: F\u00f6r den som lever r\u00e4tt eller vill det r\u00e4tta \u00e4r himlen – den avg\u00f6rande sanktionen som verklighet eller f\u00f6rest\u00e4llning – \u00f6ppen! F\u00f6r oss andra – beh\u00f6vs f\u00f6rl\u00e5telse, eller om vi inte tycker oss beh\u00f6va det, att vi binds, allts\u00e5 att kyrkan p\u00e5talar och tydligg\u00f6r att vi \u00e4r p\u00e5 fel v\u00e4g, g\u00f6r fel, t\u00e4nker fel, syndar mot oss sj\u00e4lva, andra, skapelsen, Gud sj\u00e4lv (oavsett om det \u00e4r som f\u00f6rest\u00e4llning eller ocks\u00e5 som f\u00f6rest\u00e4llning).<\/p>\n\n\n\n
En annan utg\u00e5ngspunkt f\u00f6r nycklamaktsdoktrinen \u00e4r att det finns en himmel som m\u00e4nniskan vill ha, vill till, vill leva i. Alltf\u00f6r oftast uppfattas en s\u00e5dan himmel som n\u00e5got som finns f\u00f6rst efter den enskilda m\u00e4nniskans d\u00f6d. Allts\u00e5 en himmel som d\u00f6den \u00f6ppnar till men som anas d\u00e5 och d\u00e5 p\u00e5 jordelivet. (Glimt-metaforen sprider sig!). F\u00f6rr t\u00e4nkte man dessutom att den var d\u00e4r uppe och jorden h\u00e4r nere, och under jordytan, m\u00f6rkret, vattnet, det onda – som Gud h\u00f6ll nere och i schack, och nu inte kunde men i slut\u00e4ndan skulle s\u00e4tta stopp f\u00f6r.<\/p>\n\n\n\n
N\u00e4r Jesus talar om binda och l\u00f6sa m\u00e4nniskor i deras synd, och kyrkan f\u00f6rs\u00f6ker f\u00f6rvalta detta uppdrag, s\u00e5 borde detta vara helt f\u00f6rst\u00e5eligt av v\u00e5r tids medvetna, globala, upplysta, reflekterande, autonoma, naturvetenskapligt som humaniora- och beteendevetenskapligt skolade normkritiska m\u00e4nniskor. Varf\u00f6r d\u00e5? Jo, f\u00f6r alla vi som p\u00e5 n\u00e5got s\u00e4tt tillh\u00f6r denna grupp som b\u00e5de har drag av moderniteten och av postmodernisten sysslar ju dagligen med att binda och l\u00f6sa. Snart nog varenda ord, meningsbyggnad, gest, socialt, kulturellt som psykiskt sammanhang kan ju i v\u00e5r tid snabbt och med en omedelbar konsensus ses som n\u00e5got som g\u00e5r emot himmelen – allts\u00e5 den ordning som monopoliiskt best\u00e4mmer vad som \u00e4r ok och vad som \u00e4r f\u00f6rkastligt. (H\u00e4r finns ingen pardon, som det diktas av en lyriker.)
<\/p>\n\n\n\n
Det tillh\u00f6r v\u00e4l m\u00e4nsklighetens utveckling att det har blivit s\u00e5 h\u00e4r – att vi m\u00e4nniskor till vardags g\u00f6r bed\u00f6mningar, tar st\u00e4llning, binder och l\u00f6ser, just f\u00f6r att skapa ett ett hanterligare eget universum, godare samh\u00e4lle, en r\u00e4ttvisare och j\u00e4mlikare v\u00e4rld. I klassisk kristendom – \u00e4ven om den aldrig har praktiserats i stor skala – s\u00e5 v\u00e4gleder Gud m\u00e4nniskor oavsett vilken livs\u00e5sk\u00e5dning (religi\u00f6s som ateistisk), genom m\u00e4nniskornas samveten, att d\u00e4r i samvetet k\u00e4nner m\u00e4nniskan naturligt vad som \u00e4r r\u00e4tt och fel – d\u00e4rav namnet Den naturliga lagen. Tyv\u00e4rr har historien visat – och visar dagligen – att v\u00e5ra samveten kan manipuleras b\u00e5de av oss sj\u00e4lva och av andra. Mig skr\u00e4mmer det att det \u00e4r s\u00e5 – och fr\u00e5gan v\u00e4cks ofta inom mig, \u00e4r jag fast i falska \u00f6vertygelser om vad som \u00e4r r\u00e4tt och fel, korrekt och inkorrekt? Sj\u00e4lvkritik \u00e4r n\u00f6dv\u00e4ndig – men hur ut\u00f6vas den, \u00e4r fr\u00e5gan. (Inte om vi \u00e4r eller inte, eller om vi tvivlar eller inte.) Den naturliga lagen h\u00f6rde samman med l\u00e4ran om Den allm\u00e4nna respektive s\u00e4rskilda uppenbarelsen – och lagens bruk, s\u00e4ger inget om hur m\u00e5nga, men 77:an g\u00e5r inte att bortse fr\u00e5n!!!!!!!<\/p>\n\n\n\n
S\u00e5 nog \u00e4r det s\u00e5 – att parallellt med att kyrkan inte l\u00e4ngre i samma utstr\u00e4ckning har mandat att binda och l\u00f6sa, s\u00e5 ser vi detta i vardagsdiskursen och i den politiska sf\u00e4ren som ju sj\u00e4lvklart g\u00e5r \u00e4nda in i v\u00e5r sj\u00e4l, i v\u00e5rt samvete. Att det \u00e4r s\u00e5 med sj\u00e4len erfar var och en som levt s\u00e5 l\u00e4nge att hen nu har d\u00e5ligt samvete f\u00f6r s\u00e5dant som hen ryckte p\u00e5 axlarna \u00e5t f\u00f6rr – eller inte ens det, och vice versa!<\/p>\n\n\n\n
Vilket \u00e4r d\u00e5 viktigast – att binda eller l\u00f6sa?<\/p>\n\n\n\n
Det unika med Jesus \u00e4r bland annat att han lever f\u00f6r att l\u00f6sa andra m\u00e4nniskor och l\u00f6sa gudsf\u00f6rest\u00e4llningar samtidigt som l\u00f6sa-binda h\u00e5lls samman. Annat \u00e4r det med v\u00e5r tid, som alltf\u00f6r ofta bara binder, och l\u00e5ter sin himmelen bli ett f\u00f6rd\u00f6mande ideal – inte ett paradisiskt tillf\u00e4lle som skiljer p\u00e5 den k\u00e4mpande och segrande helheten.<\/p>\n\n\n\n
<\/p>\n\n\n\n
Psalmer i Den svenska psalmboken:<\/p>\n\n\n\n
57 (sj\u00e4lvkritik och hopp)<\/p>\n\n\n\n
718 (\u00f6rnevingarna och fr\u00e5n dagens gammaltestamentliga l\u00e4sning och frimodet)<\/p>\n\n\n\n
<\/p>\n\n\n\n
<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"
I varje arbetslag, och i varje sammanhang i v\u00e4nskap, bekantskap, familj och sl\u00e4kt, uppkommer d\u00e5 och d\u00e5 situationer som r\u00f6r vid de stora fr\u00e5gorna. Troligtvis g\u00e5r de oss oftast f\u00f6rbi – f\u00f6r vi k\u00e4nner den oerh\u00f6rda tyngden och den v\u00e4rjer vi oss f\u00f6r. Dels f\u00f6r att orden att omfamna dem inte \u00e4r tillhands, dels f\u00f6r […]<\/p>\n","protected":false},"author":436,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_acf_changed":false,"footnotes":""},"categories":[9],"tags":[],"class_list":["post-2600","post","type-post","status-publish","format-standard","hentry","category-okategoriserade"],"acf":[],"yoast_head":"\n