Med anledning av situationen i Gaza uppmanar biskopsmötet till att klockringningen för de avlidna förlängs vid högmässorna i kyrkorna nu på söndag 10 augusti.
Jag fick höra om klockringningen av min kollega innan jag kunde hitta någon information om saken på nätet. Jag kände en sorts rörelse inom mig, en rörelse mot något som liknar (i brist på mer nyanserade ord) hopp och handling. Mitt i den egna vilsenheten som inom mig ofta fastnar i Vad göra? Vad göra? kunde jag förnimma något som rörde på sig. Något som inte stod paralyserat.
När uppmaningen stod att finna på Svenska kyrkans hemsida kunde jag läsa följande bön av ärkebiskop Martin Modéus
Gud, vi ber för alla som lider i Gazas fasor.
För dem som sörjer sina döda, för de skadade, för de vanmäktiga, för de fångna.
Vi ber för alla dem som saknar livets nödtorft, när svälten hotar.
Vi ber för alla som arbetar för fred och medling, och vi ber om omvändelse för dem som står freden och barmhärtigheten emot.
Gud, kom med din fred till denna lidandets plats.
Redan i maj hade kyrkoledare samlats för att överlämna ett brev och en namninsamling till utrikesminister Maria Malmer Stenergard. Biskop Andreas Holmström sa:
Läget är outhärdligt. Det pågår ett folkmord i Gaza och omvärlden är passiv.
Karin Wiborn, kyrkoledare för Equmeniakyrkan fortsatte:
Vi har skrivit ett brev om att vi vill möta utrikesministern för att överlämna en namnlista och för att presentera tre vädjanden till regeringen. Vi måste få stopp för det folkmord som händer i Gaza och öppna för biståndshjälp inne i Gaza. Men de vill inte ta emot oss.
Men de vill inte ta emot oss.
Vad gör vi då?
När konstnären Madeleine Hatz tidigare i sommar skrev GAZA på kyrkans vägg i samband med en performans väckte det starka känslor och reaktioner hos många. Men det folk reagerade på verkar ha varit väldigt olika saker. Vissa fokuserade på att vandalism är fel, andra på att det uppfattades som ett politiskt budskap som enligt dem inte hör hemma i kyrkan, ytterligare några ville inte att texten skulle tvättas bort (vilket konstnären på eget bevåg gjorde direkt efteråt) och några fortsatte att snurra kring: vad göra? vad göra?
Alla dessa försök till påverkan och handling, vare sig de sker genom en institution eller genom enskilda individer och oberoende vilka känslor de väcker, landar i slutändan som en fråga som var och en måste besvara i något skede: Vad gör jag när klockan klämtar?
Låt de tre minuter som kyrkklockorna ringer på söndag 10 augusti röra dig från hjälplöshet mot vrede över världen som brinner och sedan genom sorgen över det enorma lidande människor upplever och orsakar och därifrån vidare mot en öppning. En öppning som börjar med att vi vänder oss mot varandra och frågar: Vad mer kan vi göra? I’m in.
Kommentera det här inlägget