Synd, detta tunga ord kan föra med sig lättnad, men sällan på det sätt vi har tänkt oss. Den lättnad som kan finnas kopplad till synden är knepig. Vi kanske begår det som kallas synd för att komma lättare undan i stunden, men priset blir en tyngd vi bär med oss. Tyngden i att tas med den synd vi begått erbjuder i sin tur en lättnad som kan få livet att lyfta. Frågan är alltså vilken lättnad och vilken tyngd vi är villiga att tas med?
Vad tänker du på när du hör ordet synd? I Svenska Akademiens ordlista hittar vi följande definition: 1synd substantiv ~en ~er • brott mot Guds vilja enl. kristen tro.
Svenska kyrkan använder denna beskrivning på sin webbplats*:
”Synd betyder att missa målet. Det grekiska ordet som finns i Bibelns originaltext kommer från bågskyttets värld. Ordet beskriver avståndet mellan det du siktade mot och vad resultatet faktiskt blev. Synd är alltså att missa målet, att det inte blev som det var tänkt eller borde ha blivit.”
Som vem tänkt? undrar jag då. I dagens text provtänker jag kring hur vi kan få syn på synden och varför det är av betydelse.
Syftar man i definitionen på kyrkans hemsida på att synd blir till när det inte blev som individen själv hade tänkt gällande något och att individen missade målet? Eller syftar man på att det inte blev som Livet självt ”tänkt” gällande människan? Är det Livet självt som missade målet med sina intentioner med människan när synden blir synlig?
För att komma vidare i resonemanget tar vi in följande antagande a) att det finns något som kan kallas Livet självt b) att detta fenomen har ett allomfattande multidimensionellt medvetande c) att detta fenomen har någon form av riktning i sitt varande och att det själv växer genom växelverkan med världen.
Om man tänker att synd handlar om att individen missade målet så utgår tanken om att missa målet från att individen hade goda intentioner från början. Men min förståelse av begreppet synd är att människan inte hade goda intentioner när hon gav sig in på något som senare skulle benämnas som synd. Att synd uppstår när hon medvetet går emot det hon känner och vet vore det rätta och respektfulla. Det är just denna medvetenhet eller bristen därav som skiljer synden från ett misslyckande eller ett vanligt misstag.
Har vi begått ett misstag eller misslyckats, då kan det räcka med att försöka igen. Det kan vara enbart en liten justering som behövs. Men när vi begått en synd handlar det inte om att bara justera lite utan om att välja annorlunda. Ett dylikt val innebär en på djupet ökad medvetenhet och omdirigering som inte avkrävs av ett försök.
Det här kan te sig som hårklyveri, men då vill jag påminna mig själv och dig som läser om att de stunder vi ångrar mest i livet är stunder när vi inte ägnade oss åt hårklyveri, t.ex:
- Stunden när vi inte gav oss fem sekunder för att lugna oss utan svarade någon i vredesmod och bidrog till att något gick sönder i en relation.
- Stunden när vi inte tog oss tid att överväga de råd vi fått (både inifrån och utifrån) utan förhastat skred vidare med något vi senare fick ångra.
- Stunden när vi fick chansen att säga ja/nej, men inte tog oss tid att känna efter lite djupare innan vi svarade och fick leva med konsekvenserna.
Skillnaden mellan det jag beskriver ovan och följande meningar är ett försök att exemplifiera skillnaden mellan misslyckanden/misstag och synd:
- När vi hör vårt samvete ge oss rådet att inte fatta ett visst beslut. Vi hör, känner klumpen i magen, vet att det är fel och fattar beslutet ändå får att undvika något som kräver ansvar av oss som vi inte vill bära.
- När vi vet vilket lidande vårt handlande kommer att resultera i men vi låter det inte stoppa oss från att sätta egen vinning först.
- När vi vägrar lyssna och känna in på ett djupare plan för att vi anar att det skulle innebära krävande val och förändringar vi vill undvika att tas med. Vår vägran försvårar livet för andra och vi låter det ske.
Det är smärtsamt att kännas vid dessa stunder. Det är smärtsamt, men det behöver inte utvecklas till ett lidande.
Jag tänker att det är en väsentlig skillnad mellan smärta och lidande. Smärta är oundvikligt, det är något alla människor behöver tas med under livets gång. Men när smärta har övergått i lidande, då tänker jag att det är ett tecken på att något gått för långt. Något som vi kunde ha åtgärdat har vi som människor, som individ och/eller grupp, försummat att åtgärda.
En människa kan inte undgå existentiell smärta, men vi kan se till att ingen blir lämnad ensam med smärtan så att den utvecklas till ett livslångt lidande.
Ingen kan undgå dödens smärta, men vi kan låta bli att ta livet av varandra.
Att be om förlåtelse när jag har syndat innebär att erkänna mina verkliga intentioner i ett visst läge, hur skamfyllt det än är. Att erkänna dessa för oss själva kan kasta oss in i en identitetskris för att vi, som en konsekvens av att möta det som visade sig vara verkligt, behöver omfamna att vi inte var som vi trodde eller önskade att vi vore. Vi hade kanske en övergripande intention med våra liv och vi gick emot den. Här kan man säga att vi själva missade målet. Inte nödvändigtvis gällande en viss handling, utan gällande målet med vår självaste existens.
Jag tänker att Livet självt och Människan är sammanflätade och i ljuset av detta tänker jag att det är förlåtelsen som kan komma in som en balanserande kraft när synden är ett faktum. Kanske förlåtelse är att Livet och Människan tillsammans konstaterar: vi missade målet med våra intentioner.
Människan ville uppfylla Livets intention och Livet ville se intentionen med människan förverkligas genom sitt löfte. Vilket löfte då? Jo, löftet om att att Livet självt är med oss alla dagar intill livets slut. Men var fanns Livet självt när jag begick min synd? Var fanns jag när Livet vägledde mig för döva öron?
I boken ”The Aramaic Jesus Book of Days” beskriver språkforskaren och författaren Neil Douglas-Klotz att inom den andliga tradition som Jesus eller Yeshua levde så fanns tanken om att människan som väsen är en konversation som Helig Mening/Klokhet (Holy Sense) för med sig själv. Människan kommer från Livet själv, från sin själaexistens i evigheten in i världen och blir människa och återvänder till sin själaexistens, hem till Gud. Under tiden som människa dras vi mellan olika polariteter och ställs inför att göra val och fatta beslut. Livet självt som inte är bundet av polariteter betraktar och registrerar det som visar sig, naivt och förenklat uttryckt så här: under vissa omständigheter är det tydligen svårt att välja kärlek. Ser man på, under de där förhållandena sviker människorna varandra. Under andra omständigheter väljer de att skada varandra. Om de får mer kärlek, vad händer då?
Jorden verkar vara en plats där den grundläggande berättelsen och kampen handlar om makt och hur vi hanterar den. Kan kärleken till makt övergå i kärlekens makt? Vad väljer människorna när de får tag på sin frihet?
Vad väljer du?
Enligt Bibeln skickades Jesus till jorden för att Gud, Livets självt, ville veta hur det är att vara människa. Jesus kom med en öppen kontakt till Helig Mening/Klokhet och ställdes inför livets prövningar, i grunden inför denna fråga: hur väl kan denna kontakt hållas levade när livsvillkoren drar ihop sig?
Jesus kom till världen för att visa på denna kontakt, på denna relation och på de möjligheter som finns i att värna om relationen. Det väcks en tanke om att vi, medan vi tas med livet, hela tiden både bidrar till att öka den kollektiva kunskapen om livet på jorden och breddar rymden för livserfarenhet på ett kollektivt plan. Det är som om vi bidrar till en kollektiv kunskaps- och erfarenhetsbank. En resursbank i gemensam ägo som vi bidrar till med våra insättningar i form av livserfarenhet och som vi kan göra uttag ur genom lyssnande till andras erfarenheter. Och vars kapital är den mening/klokhet som expanderar och utvecklas genom allas samverkan. Ur vilken mera liv föds.
Ina-ina är det arameiska ord som översatts till det mer endimensionella jag bland annat i meningen jag är vägen, sanningen och livet. När Yeshua uttalar detta jag syftar han enligt språkforskaren NDK inte på sig själv som person utan på relationen mellan det lilla jaget (ina) och det Stora Jaget (Ina). I den arameiska världsbilden under den tid Jesus levde delade man inte upp världen i det inre och det yttre som vi gör idag. Allt var ett och hörde ihop. Ina-Ina, jag, är inte Jesus utan relationen mellan människan och Livets självt, Gud. Det är i relationen mellan det lilla jaget och det Stora Jaget vi finner vägen, sanningen och livet. Vem är ett bättre exempel på det än Jesus? Att ha Jesus som förebild handlar för mig om detta: hur tar jag å ena sidan emot relationen och hur vårdar jag och bidrar till å andra sidan en levande relation mellan det lilla jaget och det Stora Jaget? För det är där allt sker. Det är där jag lever, det är där jag dör och det är där jag återuppstår.
Det finns inriktningar inom kristen tro som fokuserar på att Jesu återkomst handlar om att han som fysisk person ska komma ner på jorden igen. Så tänker inte jag. Om Jesus med jag syftar på relationen mellan det lilla jaget och det Stora Jaget, då är inte det viktiga att han som person återvänder utan att relationen återupprättas när den brustit.
När vi i mässan säger; din död förkunnar vi Herre, din uppståndelse bekänner vi tills dess du kommer åter i härlighet hör jag att det är relationens återkommande i härlighet som vi blir inbjudna till. På samma sätt som jag syftar på relationen så syftar du på relationen. Vår relation till Livets självt, till Gud.
Min syn på detta är att Jesu återkomst är något som sker inom oss. Det sker när vi ger efter för livets kretslopp av liv och död, växt och vila. Jesu återkomst tror jag inte ska vara något vi skjuter framför oss in i framtiden, för evigt utom räckhåll. Relationens återkomst kan ske nu. Och nu. Och nu. I en sådan tidsrymd blir människan och hennes delaktighet synlig och hennes inflytande i att uppfylla Livets intention med henne mer påtagligt. Jag behöver inte vänta, jag deltar här och nu, eftersom relationen är här och nu. Min prästkollega Anna Berg uttryckte sig talande i en betraktelse härom veckan: Gud finns mitt ibland oss, men också mitt ibland dig. Gud varken kan eller vill vara någon annanstans.
Människan vill uppfylla Livets intention och Livet vill uppfylla löftet till människan. Löftet Gud gett är att vara med oss alla dagar intill livets slut. Människans uppfyller Livets intention genom att leva. Att känna sig levande är att vara i kontakt med vägen, sanningen och livet. Kontakten finns i relationen. Relationen är vi fria att säga ja eller nej till. När kontakten till relationen brustit kan den återupprättas. Om och om igen.
Om vi provtänkt oss fram till tankar om syndens koppling till Livets och Människans intentioner, vad är då målet med vår självaste existens? Det tror jag varierar från människa till människa. På samma sätt som det finns en mångfald av människor finns det en mångfald av intentioner med att vara människa. Mer om det vid ett annat tillfälle.
Camilla Hellberg Mushonga
#12 När vet vi vad som verkligen är synd?
ps. Välkommen med på Provtanken LIVE på söndag 7/9 2025 kl 13.00 i Söderledskyrkan då temat är ”Skam, skuld och annat skoj”
* Kristen människosyn – Svenska kyrkan
**Reflektioner ur böckerna ”Revelations of the Aramaic Jesus” och ”The Aramaic Jesus Book of Days” av Neil Douglas-Klotz
Bild: Black Smoke av fstop123, Pixabay
Kommentera det här inlägget