Ett av uppdragen vi har här i församlingen är att spela in digitala andakter. Katija Smalliakowa (diakon) och jag, Inga-Lill Widegarn Andrén (församlingspedagog och bildkonstnär) har under några år hållit kurser i akvarell och skapande. Vi kände att i det digitala rummet kan en andakt med ord och bild vara en möjlighet för dig att vara med i en skapandeprocess.
Vi valde psaltarpsalm 139 och en bön av Ylva Eggehorn som fick vara inspirationskällan till bilden som blev ett träd, som trots den karga miljön skjuter gröna små blad.
Trädet som jag målade kom ur mig på ett vitt papper. Det fanns alla möjligheter att skapa vad som helst, vilken bild som helst. Men det var ett träd och ett berg som ville komma. När jag målar kan jag börja från att ha en bild som är planerad eller så kan det vara en bild som vill födas utan att jag vet vad som kommer att framträda.
Att måla och att skapa är som att andas för mig. I tider när jag tappar den sysslan känner jag mig som att jag har näringsbrist. Något saknas och jag mår sämre blir mer trött. Jag tappar koncentrationen, inspirationen och glädjen.
Det är som om ett mörker sänker sig och jag får svårt att orientera mig.
Skulle jag då gå till sjukvården kanske lösningen skulle vara medicin och terapi…
Genom livet har jag hittat andra vägar till dagar som är ljusare.
Ett av mina bästa trix är att ta tid till att gå i skogen, gå sakta, lyssna, andas, känna, se på de minsta tingen i skogen. Stanna vid ett träd och känna trädets hud mot min hand, kanske lägga kinden mot trädet. Ta kontakt med dess rötter och dess ursprung.
Det kan ta tid att ta kontakt med rötter och näring. Det tar tid och det ger tid.
Men tyvärr kan det vara så, trots att jag bor nära skogen att den ändå är långt borta från mig. Dagens sysslor och arbete börjar och slutar alldeles för snabbt och så är den dagen över och nattens mörker är åter här.
Alla nätter är inte heller den plats för återhämtning och vila som naturen har menat. Morgonen bryter in och vid den här årstiden är det inte med ljus och lätthet utan det är som att vakna i natten och låtsas som att dagen har börjat. Ååå att få vakna med ljuset och låta ögonlocken få stiga tillsammans med solen.
Var kan jag hämta min ork och glädje ifrån?
Kan det vara i ord som sagts och nedtecknats av människor som delar och delat denna jordiska tillvaro i ljus och mörker?
Orden ur psaltaren, det är mycket sannolikt att de lästes av Jesus och av människor innan hans tid på jorden, liksom av generationer som lett fram till mig.
Orden som talar om en Gud som delar och vet, en kunskap om mig och min djupaste längtan som människa.
Bönens ord skrivna av Y. Eggehorn ”Jag vet att du gläds åt min styrka och orkar med min svaghet.” Som jag kan ta del av och låna när mina egna ord inte räcker till.
Diktens toner och bild, som ger mig andra ingångar till en ny dag där ”blåsipporna öppnar en lönngång till den verkliga festen”, som T. Tranströmer skriver i sin dikt Blåsipporna och som jag kan låna för att komma in i dagen med ett hopp om att ljuset kommer efter natten och att solen alltid går upp i öster.
Ord och text som i mig blir bilder som jag låter formas med färg och pensel.
En process och praktik jag med åren känner är mer och mer nödvändig.
En källa till glädje och förnöjsamhet.
Blåsipporna av Tomas Tranströmer
Att förtrollas – ingenting är enklare.
Det är ett av markens och vårens äldsta trick: blåsipporna.
De är på något vis oväntade. De skjuter upp ur det bruna fjolårsprasslet på förbisedda platser där blicken annars aldrig stannar.
De brinner och svävar, ja just svävar, och det beror på färgen.
Den där ivriga violettblå färgen väger numera ingenting.
Här är extas men lågt i tak. ”Karriär” – ovidkommande! ”Makt” och ”publicitet” – löjeväckande!
De ställde visst till med stor mottagning uppe i Nineve, the giordo rusk ok mykit bangh. Högt i tak – över alla hjässor hängde kristallkronorna som gamar av glas.
Istället för en sådan överdekorerad och larmande återvändsgränd öppnar blåsipporna en lönngång till den verkliga festen, som är dödstyst.
Utan förklädnad av Ylva Eggehorn
”Här är jag, min Gud,
– och jag vill möta dig utan förklädnader.
Jag är skygg för din närhet, men längtar efter ditt liv.
Gör något vackert av min vardag och min kraft
och låt ditt ljus lysa genom min otillräcklighet.
Låt mig få bli en gåva till andra människor.
Jag vet att du gläds åt min styrka och
orkar med min svaghet.
En gång skall jag möta dig fri från allt mitt eget och
älska dig utan förbehåll så som du älskar mig.”
Amen
Psaltaren 139
För körledaren. Av David, en psalm.
Herre, du rannsakar mig och känner mig.
Om jag står eller sitter vet du det,
fast du är långt borta vet du vad jag tänker.
Om jag går eller ligger ser du det,
du är förtrogen med allt jag gör.
Innan ordet är på min tunga
vet du, Herre, allt jag vill säga.
Du omger mig på alla sidor,
jag är helt i din hand.
Den kunskapen är för djup för mig,
den övergår mitt förstånd.
Var skulle jag komma undan din närhet?
Vart skulle jag fly för din blick?
Stiger jag upp till himlen, finns du där,
lägger jag mig i dödsriket, är du också där.
Tog jag morgonrodnadens vingar,
gick jag till vila ytterst i havet,
skulle du nå mig även där
och gripa mig med din hand.
Om jag säger: Mörker må täcka mig,
ljuset omkring mig bli natt,
så är inte mörkret mörkt för dig,
natten är ljus som dagen,
själva mörkret är ljus.
Du skapade mina inälvor,
du vävde mig i moderlivet.
Jag tackar dig för dina mäktiga under,
förunderligt är allt du gör.
Du kände mig alltigenom,
min kropp var inte förborgad för dig,
när jag formades i det fördolda,
när jag flätades samman i jordens djup.
Du såg mig innan jag föddes,
i din bok var de redan skrivna,
de dagar som hade formats
innan någon av dem hade grytt.
Dina tankar, o Gud, är för höga för mig,
väldig är deras mångfald.
Vill jag räkna dem är de flera än sandkornen,
når jag till slutet är jag ännu hos dig.
Provtanke #2: Var hittar du din glädje och ork?
Kommentera det här inlägget