Döden! Viket hemskt ämne jag valt att reflektera över. Kommer jag verkligen att dö en dag? Att alla ni andra ska dö det förstår jag men att mitt liv går mot sitt slut känns overkligt. I denna reflektion kommer jag att fundera över hur något så naturligt som döden blivit till något vi aldrig, eller i alla fall väldigt sällan, talar om. Hur förhåller vi oss till döden egentligen?
Att påminnas om vår dödlighet är något som är väldigt tabubelagt. Döden har blivit något som sker i det tysta och begravningar ska gå fort. Ett snabbt adjö och sedan ska livet gå vidare. Att minnas och sörja det är något privat som vi endast delar med några få. Det känns nästan lite oanständigt att tala öppet om döden. Nej vi vill inte påminnas om vår dödlighet.
Och naturligtvis ska vi leva och vara lyckliga de dagar vi går här på jorden. Så om döden och de döda gör oss ängsliga och oroliga så är det förståeligt att vi vill undvika att tänka på den. Om det nu inte sker i någon spännande bok eller på film för då blir plötsligt döden något som ger tillvaron liv på något omvänt sätt. Där i den fiktiva och påhittade världen är döden nästan ett måste. Men här dyker min fråga upp igen, kommer jag verkligen att dö eller är döden bara påhitt och underhållning?
Och jovisst kommer mina dagar att en gång ta slut. Men är verkligen döden slutet på allt? Om man ser på naturen så är det faktisk så att döden är början till livet. Ja vi har ju alla hört om vetekornet som läggs i jorden för att ge livet vidare. Är döden verkligen ett brutalt avslut på allt eller början och något som går vidare? Är döden bara Gud som kommer för att ta tillbaka det liv han en gång gett oss? Kände du inte att döden blev lite lättare av den tanken, att det är Gud som tar tillbaka livet? Ljuset och livet själv kommer med sin kärlek leder oss hem när vi levt färdigt här, inte någon mörk ondskefull benrangel-figur med lie. Jag tror vi ska öppna våra sinnen inför att det är Gud i sin nåd och kärlek som ger oss livet som en gåva. I och med att vi lever så finns Gud i oss för det är han som är själva livet och utan honom kan inget leva.
Livet är som en dörr. Hur vi väljer att se på denna dörr är viktigt. Se vi dörren som ett hinder och en begränsning eller som något som går att öppna och göra livet större med fler möjligheter? Lite så är det även med döden tänker jag. Ser vi på döden som en dörr som stängs eller som något som öppnas och föra in våra liv in i en ny dimension? Jesus säger om sig själv att ”jag är dörren”. Den dörren kommer vi alla fram till en dag. Är det kanske så att döden är dörren in till treenighetens värld? Nu blev min tanke svår. Men jag ska försöka förklara.
En dörr in till treenighetens värld. Jesus dog för dig och mig för att reparera kontakten mellan Gud och människan. Jesus öppnade på detta sätt dörren till himlen (dörren till Gud, livgivaren) för oss. Här kommer jag åter fram till det jag skriver om i mina reflektioner nämligen viljan att välja att få större kunskap om Gud och vår tro genom att studera vår bibel och genom att samtala med Gud i böner. När vi väljer att öka vår kunskap om vår livgivare så får vi också se hur det ljusnar där bakom dödens dörr. Döden förvandlas från något obegripligt och skrämmande till något naturligt. Vi ska inte längta efter att dö men vi måste förstå att döden ständigt är vår följeslagare genom hela livet. Livet måste levas fullt ut det får inte förvandlas till en transportsträcka mot döden. Vi får inte vänta på att leva i tron att livet börjar efter döden. (Jag tror faktisk att det finns vissa troende kristna som lever i den tron med tanke på hur de resonerar och lever sina liv.) Nej vi lever för att Gud har en plan med alla våra liv här och nu. Den planen är att vi ska så trons och kärlekens ädla budskap i vår omgivning. Gud vill att vi ska dra världen mot det goda.
Någon sjöng, alla vill till himlen men få vill ju dö. Så är det, alla vill väl tro på att vi kommer till en bättre plats när vi dör? Livet är bara en gåva som vi ger tillbaks till Gud. Himlen är en plats dit vi går nakna och helt utan ägodelar för allt vi samlat på oss är bara saker vi lånat av Gud och som vi då döden inträffar får ge tillbaks eller ge vidare till nästa generation.
Vårt liv är faktiskt helt beroende av hur vi ser på döden, tänker jag. Livet blir en onödig resa mot döden om den är slutet och allt är över. Grymt, obegripligt och tragiskt. Men om man kan finna att livet är en resa och att döden är som att kliva av tåget på perrongen för att byta tåg och fortsätta resan in i evighetens värld så får livets grymhet, obegriplighet och tragik mening. Livet får då en mening och varje ögonblick blir en skatt då vi inser att vi egentligen tillhör en Gud som älskar oss och finns med oss alla dagar även de dagar som kommer efter döden. Vårt liv tillhör Gud och vi måste lämna tillbaka det till honom, detta kommer att ske oavsett om vi tror på honom eller inte.
Så avslutningsvis har jag kommit fram till att även döden tillhör Gud. Den tanken ger mig ett lugn inför döden. Vetskapen att Gud livgivaren älskar oss alla och han tar hand om oss även efter vår vandring här på jorden är över gör att jag vill leva här och nu. Ja är det så att vi aldrig kommer att dö, att du och jag är evighets varelser? Om det är så blir livet enormt mycket större.
Kommentera det här inlägget