Att livet med alla sina oväntade svängar, dalar och höjder är förbryllande det har vi alla erfarit. Tillvaron kan snabbt kastas om och förvandla våra planer genom oro, sorg eller oväntade händelser. Vi har väl alla undrat hur och varför vi hamnade på den plats vi befinner oss på, varför vi mötte just den personen vid just det tillfället, varför sjukdom drabbade just den människan som är så fin, osv. Ja listan kan göras lång då vi funderar över livets nycker. I denna reflektion fundera jag om livet.
Min mamma sa ofta att Gud har en mening med allt som sker. Det lät många gånger helt obegripligt i mina öron. Jag menar, skulle Gud verkligen ha ett finger med i allt som sker och även ge det en mening. Är Gud med i krig, hemska sjukdomar, i lidande och nöd och kan förvandla det meningslösa till någon typ av mening som har ett syfte? Jag kunde hålla med om att att Gud är allsmäktig och att Gud är god, men har han verkligen makt över det onda? Och om det nu är så att Gud har all makt hur kan han då tillåta det onda att agera? För mitt unga jag var detta resonemang bortom all logik.
På min resa genom livet har jag sökt svaret på hur en god och allsmäktig Gud kan tillåta ondska? Ja jag söker fortfarande efter en vettig förklaring till detta. Men kanske är jag något på spåren om jag skalar ner livet till den enskilda individen. Gud har en mening med våra liv men vi har alltid ett val gällande vad vi vill göra med livet. Inom människan tycker jag mig kunna se att det ständigt finns en slumrande revolt mot Gud. Vi är kanske inte medvetna om denna slumrande revolt men den finns där. Jag skulle vilja påstå att vi lever i en illusion då vi tror att vi är kärleksfulla och goda. När något hemskt och oväntat dyker upp så är vi inte så kärleksfulla längre. Vi skyller på allt och alla i vår omgivning, ja hemska tanke, vi anklagar även Gud. Plötsligt förvandlas vi till några som gör revolt mot Gud. Plötsligt försvann vår godhet, vi som ansåg oss vara så kärleksfulla. Vi gjorde ett val hur vi skulle agera och vi inser att vi alla har en sida vi inte gillar och som är svår att kontrollera. Något bubblar plötsligt upp och ger ifrån sig ett primalskrik inom oss.
Vi kanske känner oss både smutsiga och grå då vi tycker att vi svikit Gud då vi inte kunde behärska oss men, kära läsare, är det inte precis tvärtom? Jag menar, borde vi inte istället tacka Gud för att han befriade oss från våran inbillade tro på att vi är goda i oss själva? Istället för att känna oss som bedragare tacka Gud för att han visade oss på att vi är helt beroende av honom gällande godhet.
Det onda som sker runt omkring oss, och som vi alla är en del av, är frukten av människors val att följa sina egna själviska önskningar och begär istället för att sätta Guds godhet som ledstjärnan i våra liv. Både i vår närhet och över hela vår värld kan vi se exempel på detta. Vi kanske alltid ska ha i åtanke att sann, absolut godhet enligt biblisk kontext tillhör Gud. Vi kanske tror att vi klarar av att vara goda i egen kraft men det är en illusion där vi bara lurar oss själva.
Guds nåd och godhet är en gåva till oss, men det är en gåva vi måste söka och när vi finner den, vårda ömt. Vi måste låta Gud visa oss att om vi vill strävar efter godhet så är vi helt beroende av honom. Visst är det en befriande sanning att vi aldrig kan uppnå godhet av egen kraft? Den insikten lyfter liksom av en börda från våra axlar då till och med Jesus säger att ingen utom Gud är god. (Markusevangeliet 10:18.) Vi måste bli som barn, helt beroende av vår fader i himlen men ändå helt fria i vetskapen att han tar hand om oss. Vi måste öppna upp för en ny dimension i våra liv där våra sinnen öppnas för det goda Gud ständigt ger oss. Det ligger något av en gudomlig trygghet i att låta oss vila i att Gud är god och har godheten vi så gärna söker och vill ha. Vi ska be om att Gud utrustar oss något av en röntgen syn så att vi ser Gud godhet och de frön vi människor faktiskt bär med oss till varandra i våra möten.
Personligen tror jag att tacksamhet är en väg in i djupare förståelse om vad godhet är. Tacksamhet är inte ett tillstånd där vi accepterar det tillstånd vi just nu befinner oss i. Nej tacksamhet är att tro på att förändring är på gång då vi förstår att något nytt kommer att födas ur det som sker.
Vi ska finna en tacksamhet till Gud från vilken godheten ständigt strömmar. Men också finna en tacksamhet mot människor runt omkring oss som faktiskt gör saker för att göra livet bättre för oss. Vårt dagliga arbete är faktiskt fyllt av saker vi gör för andra, och om vi så vill, fylld av Guds godhet. Vi reparerar, städar, fejar, sitter i samtal, transporterar saker, bakar bullar och bjuder på fika, vi ler och vi skrattar, vi löser problem åt varandra, ger medicin till behövande osv, osv. Man skulle kunna säga att det är diakoni i vardagen, eller hur? Om vi tar på oss kärlekens glasögon så är detta trådar av Guds godhet som bildar en tross mellan oss så vi når varandra. På så sätt binder Guds godhet oss samman och våra liv kan bli till en ständig tacksägelsebön om vi väljer att se det goda som faktiskt sker och försöker kväsa det onda.
Och visst hade min mamma rätt. Gud är ständigt närvarande och det ska vi verkligen vara tacksamma för. Gud har en mening med allt som sker och kan vända på saker och skapa något nytt då han låter något födas ur det vi ser som misslyckande och kaos. Ett bevis på detta att det går från död till liv är då vi får fira nattvard tillsammans.
Tacksamhet skapar en gudomlig framtidstro. Min uppmaning blir – låt tacksamheten och guds godhet få växa och gro i era liv mina underbara kända och okända läsare.
Kommentera det här inlägget