Att leta vägen till korset är som att gräva efter guld. Du vill kanske vara ensam när du gräver, men när du hittat vad du söker vill du berätta om ditt fynd för alla.
Via Dolorosa eller smärtans väg är den vandring med korset som Jesus gjorde fram till Golgata och långfredgens korsfästelse.
Ja vägen till korset som herre Jesus Kristus gick är egentligen en väg utan slut. Vägen rymmer även så många tolkningsmöjligheter att den är svår för oss att greppa. Ja och hur ska man förstå att någon som går mot ett tortyrredskap med en dödsdom hängande över sig kan leda till liv. Ja nu när vi sitter med facit i hand så kanske vi kan försöka förstå, men där och då måste det bara ha känts hopplöst för lärjungarna, ännu en krossad dröm.
Jesus vandring mot korset var en ensam vandring. Desto närmre han kom desto ensammare blev han för alla svek och försvann. Och lite så kan det vara även för oss. När vi vill gå mot korset, gå mot vår längtan för att vi vill försöka komma närmre Gud, så kan man bli ensam och missförstådd. Ljummet och tro på en lagom nivå är typiskt svenskt. På något vis så har kristen blivit synonymt med en trist-en. Ja närmar man sig korset för mycket desto större risk blir det att man blir ensam och misstolkad.
Jag har funderat om detta att bli misstolkad även var ett av problemen Jesus fick kämpa med under hans vandring mot korset. Av förståeliga själ så var det svårt för alla runt honom att förstå vad detta skulle leda till. Allt de hade varit med om, alla under, alla som blivit helade från sjukdomar, att gå på vatten och göra vatten till vin, uppväcka människor från det döda. Alla kloka ord, alla böner alla predikningar och alla löften om ett bättre liv. Skulle allt bara sluta med en avrättning? Vilket antiklimax. Men detta var något Jesus hade försökt att förklara för lärjungarna men ingen förstod. Eller snarare ingen ville förstå. Allt gick mot deras mänskliga sätt att tänka. Och jag förstår dem, hur skulle en död kunna hjälpa någon? Allt måste bara ha känts galet.
Men Guds väg är en annan väg. För Jesus gick inte korsets väg från liv till död utan från död till liv. Jesus öppnade en dörr när han valde korsets väg, en dörr som öppnas med tro och som leder till ett liv efter detta. En tro som bygger en bro mellan människan och Gud.
Förväntningarna på hur Gud ska vara och tänka har genom alla tider varit en stötesten för de som vill vandra mot korset. Gud och den befrielse som korsets väg bygger på är inte makt utan kärlek. Endast kärleken segrar över ondska och hat.
Korsets väg är Guds stora kärleksförklaring till oss. På något vis älskar Gud oss till frihet. Jesus gav sitt liv för oss frivilligt det var Messias uppgift. Människor tror på makt, Gud tror på kärlek.
Ja korsets väg var en väg av lidande och död. Men korsets väg slutade inte där. Nej korset väg leder till uppståndelse, liv och ljus.
Vår kors väg blir kanske inte en dans på rosor men vi får aldrig glömma när vi pratar om svårigheter och problem gällande vår tro att samtidigt prata om uppståndelsen. Ljuset segrar alltid över mörkret.
Vi har ett hopp att dela med oss av. Hoppet är korsets väg.