Ibland låter jag mina tankar snurra runt predikan. För vem eller vilka talar jag till egentligen? Vill jag omvända någon eller kanske övertala någon med mina ord? Vill jag nå ut och i så fall, varför gör jag det så invecklat att bara en redan insatta begriper vad jag säger? Eller vill jag tala till mig själv och försöka vända och vrida på texter och tankar bara för att stilla mitt eget ego?
Det sistnämnda, att jag vänder mig inåt, är bra. Det hjälper iallafall mig att leva i Guds förlåtelse, det stärker min tro, ökar mitt hopp och upplivar min kärlek. Att skriva, läsa och funder är alltid bra. Det är som en dusch för själen.
Själva drivkraften i mitt sökande och klurande med texter mynnar alltid ut i ett sökande efter Gud – Fader, Son och Ande och hur, framförallt, jag, ska finna hur denna Gudomlighet visar sig i min vardag. Att bortom stororden hitta en verklighet. Att bortom allt det där svårtolkade och obegripliga finna Gud där jag just nu befinner mig i livet. Och framförallt att jag inte luras att tro att jag är klok och förståndig i mig själv utan hjälp av Fader, Sonen och den helige Ande. Nej Gud och jag måste bli ett i livets alla skeenden.
Men att leva i verkligheten är inte alltid så självklart som det låter. Vi lever alla i våra egna tankar och lillutioner. Där i våra näst intill orubbliga strukturer och bland alla fördomar vi alla går och bär på försöker vi tänka fritt. Men är vi fria i våra tankar? Knappast, vi påverkas hela tiden av vår omgivning. Vår strävan efter frihet kan paradoxalt låsa fast oss i våra egna tankar.
Det invanda är bra. Vi måste ha strukturer och regler annas blir vi till vindflöjlar som fladdrar hit och dit. Men jag tror också vi måste våga släppa taget om det invanda. Hitta nya vägar där vi låter Gud – fadern, sonen, anden, leda oss och ge oss nya ögon och öron. Kanske är det inte vårt sätt att tycka hur det borde vara som är vägen framåt för Gud är hela tiden ny och fräsch. Ängslighet gällande att inte våga släppa taget är sällan en fruktbar drivkraft till förnyelse då man ska bygga Jesu Kristi församling. Församlingen är ju vi ,du och jag, en levande organism mitt i samhället som ständigt förändras. Den helige Ande blåser på oss och förvandlar oss i ett ständigt skapande, i ett ständigt nytänkande.
När vi i våra möten med människor söker efter denna gudomliga frächehet ser vi genast att människor är mer än de vi tror oss veta. I mötet med människor lär jag mig att även jag är mer än jag tror. Kanske ska vi fråga oss; vem är du? Vem är jag? Kanske ska vi se varje människa och varje möte som ett tillfälle där Gud kommer oss till mötes. Kanske ska vi vända på allt och istället för att vi ska perdika och tala istället lyssna till vad den helige Ande vill säga oss genom den vi möter. Om jag öppnar mig på detta sätt i mötet med andra tror jag att min gudstro blir större och djupare. Jag ser Gud i alla och förstår att på ett djupare plan är vi alla en kropp i Kristus. Där förstår jag att Guds tanke i skapelsen är människan.
När vi predikar, skriver och talar till människor som vi vill nå med kärlek är det viktigt att vi lägger undan fördomarna och låter den heliga treenigheten leda oss. Vi blir till genom möten. Vi pratar om Gud som livgivare. Den helige Ande bor i oss alla. Vi måste förstå att det inte bara är en takebyggnad, en teori, utan en verklighet. Vi måste alla aktivt söka efter den helige Ande inom oss. Detta för att förstå att Guds kärlek bor i alla människor, ond som god, det gäller bara att finna den kärleken och ge den näring så att den växer.
I möten finner vi den näringen när vi låter fördomarna, fiendskapen och rädslan dö. Kärleken är från Gud och i den finner vi Gud – fadern, sonen, anden. Kärleken sveper genom tid och rum. Där liv finns där finns även kärlek. Livet sveper även genom tid och rum och kan aldrig dö. Livet och kärleken förenas och binder oss samman till en enda kropp. En kropp där Gud – fadern, sonen och den helige Ande bor. Guds vilja är att livet och kärleken ska bli ett och vara vår följeslagare, vår ledstjärna och den mylla i vilken våra tankar ska växa i.
Du ska alltså älska Gud och människor av hela ditt hjärta. Försöka finna Gud i möten med andra. Någon sjöng, låt hjärtat va me, glöm för all del inte det. Jag tror att livet blir lite av en lögn om inte kärleken till våra medmänniskor får näring. Kännslor är viktiga för om vi själva inte tror på det vi vill förmedla får sanningen en rejäl törn. Det är viktigt i våra möten att vi förstår att det är kännslorna som styr vår verklighetsuppfattning.
Så var sann i allt du gör. Sprid det glada budskapet men glöm inte att lyssna till den du möter. Likt en gruvarbetare letar efter ädelstenar så ska också vi leta efter ädelstenar i mötet med människor. Vi ska söka Gud – Fadern, Sonen och den helige Ande i våra medmänniskor. Där liv finns finns också Gud. Gör inte vägen till Gud krångligare än den är. Ta bort komplicerade stenar, räta ut vägen och bana väg för Jesus Kristus.
Gud- fadern, son, ande är kärlek, den rena kärleken som alla söker efter i dessa tider.
Kommentera det här inlägget