I denna reflektion funderar jag lite på hur människor uppfattar tron på Jesus. När människor är små är kyrkan och det som görs där så spännande. Berättelserna från bibeln blir till något som sprider glädje. Men när åren går förändras sättet att se och lyssna från att vara av intresse till något tråkigt och trångsynt. När man i unga år vill börja leva uppfattar man att kyrkan stryper livsglädjen. Man lämnar den kristna kyrkan för att söka sig andra traditioner som lovar frid och glädje.
Men jag funderar om detta verkligen har med kyrkans budskap att göra. Det finns en rödtråd genom hela bibeln. Den tråden är glädje, kärlek och förståelse. Bibeln talar om att vi är älskade av Gud och att alla levande varelser är inkluderade i livets cirkel. Så budskapet är det inget fel på för det skrämmer inte bort någon. Men kanske har det med en förlorad äkthet i det vi säger och gör?
Lovar vi mer än vi kan hålla? Kan vi verkligen hantera och vidareutveckla de ord som Jesus Kristus talar om? Ord om glädje och frid. Känner vi oss fria att skratta och vara glada? Känner vi verkligen den frid och den frihet som vi talar om?
Sann glädje är ju alltid kul. Om man känner glädje bubblar det innom en och kanske vill man till och med skratta. Glädje är något som är på riktigt inte en teknik eller någon teori. Om vi inte klarar av att leverera äkta glädje blir Jesu undervisning bara en teori, inte äkta. Människor måste se på oss kyrkisar att vi inte bara har påklistrade leenden på läpparna utan att det är genuint och äkta. Vi måste sträva efter en tro som inte bara är yta utan som förvandlar på riktigt. Om vi bara lär människor simma i teorin utan vatten kommer ingen att förstå vilken glädjefylld upplevelse det är att på egen hand ta sig fram i vattnet, så att säga. Det skulle bli så torrt och tråkig att man tillslut tröttnade och gav upp. Ja du förstår liknelsen. Det vi säger måste vara något vi själva tror på annars blir vi snabbt genomskådade.
Jag kanske är något på spåret när jag nu skriver att jag tror att det handlar om just tro. Att vi måste stanna och fundera över vem eller vad vi tror på. Det är viktigt att vi tror på en levande Jesus Kristus. Att vi tror på en person. Och att vi tror på den helige Ande och att det på riktigt finns hjälp att få av hjälparen.
Men kanske är det så med friheten och glädjen i tron att det har med hur vi tolkar bibelns texter? Tolkning och är en viktig ingrediens i vår tro och hur vi tar till oss av det bibelns böcker vill berätta och lära oss om livet. Så vad vi lär oss genom att studera bibeln på djupet och hur vi tar till oss dessa ord som roder i vardagen är viktigt. Medvetenheten om att i dessa texter ser vi hela tiden hur Gud vill säga något till oss i smått och stort. Att Gud på detta sätt talar till oss är sannerligen något att glädja sig åt och förundras över.
Vi tror kanske att ett minimalistiskt kristet liv är det normala? Glädjen och friden finns där men bara för några få utvalda. Jag tror inte på det. Ett kristet liv som bygger på tron att man inte duger och att inte alla får vara delaktig fullt ut skaver i mig. Att ha kriterier som ska uppfyllas för att passa in är , enligt mig, inte den kropp församlingen ska vara. ”Ty liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter, så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra”.
Känslor då? Tron får inte vara baserad endas på känslor, men den får heller inte bara vara abstrakt. Vi måste förstå att om tron blir för abstrakt så förväntar vi oss inte att något speciellt. Vi har vår tro inom oss och så får det bli. Vi får inte heller jaga efter känslor och upplevelser då blir det också fel. Men jag tror vi måste våga kasta oss ut. Lite som när vi blir förälskade. Här behöver vi verkligen hjälp av hjälparen den helige Ande för att finna en balanserad tro. Balans är svårt för det blir så lätt ljumt eller all in. Men lugn, om vi ber i tro hjälper hjälparen den helige Ande oss.
Så åter till frågan får man ha roligt som Kristen? Eller om man så vill, finns det något i kyrkan och i det som undervis där att glädja sig åt? Vi har i alla tider berättat att Jesus ville hjälpa människor och befria dem när han vandrade bland oss. Befrielsen innebar att hjälpa och leda människor mot ljuset. Jesus ville bana väg för att finna Guds glädje och Guds frid. Underbara ord. Men vad saknas i dag eftersom människor inte verkar ta kyrkans budskap på allvar? Jag tror det är tro och tillit som saknas. Att tro är ju att just att tro. I våra böner lägger vi in så mycket av egen vilja. Vi ber och gör oss en bild hur svaret på våra böner ska vara. Vi ber utan tro och tillit på att det är Gud som ska svara på våra böner. Ja jag tycker verkligen att vi saknar tro, för samtidigt som vi ber vill vi också ha ett tecken när vi sagt amen. Att begära ett tecken från Gud på att han hört vår bön är inte riktig tro att Gud hör våra böner. Att kräva ett tecken är för mig ett tecken på att man inte riktigt litar på en allsmäktig Gud som är herre över allting.
I bönen planterar vi frön som Gud sedan tar hand om och låter gro. Men det vi så ofta gör är att vi är otåliga och rycker i de växer som våra böner gav upphov till och förstör på sätt Guds plan, Guds planerade svar på vår bön. Vi måste ha tro och tillit på att Gud verkligen hör våra böner på riktigt och vila i att han låter våra bönefrön växa i lugn och ro tills tiden är inne. Vi behöver inte se och uppleva och be om tecken från Gud angående hur han jobbar med lösningen på våra böner. Min tro är att vi behöver se på våra böner som redan besvarade och tacka Gud i tillit och tro att han svarar när tiden är inne. Att be och säga – inte som jag vill utan som du, min Gud, har tänkt och planerat. Amen.
Tro, ro och vila i tron på att det vi ber om redan har hänt är något vi måste öva oss på. Vi måste lära oss att tro på det vi ber om som att böner redan kommit tillbaka som bönesvar. Tillit och tro på en Gud som är herre över allting och som vill hålla om oss. En Gud som är mån om oss och som är större och mäktigare än vi förstår är något som vi, ja hela mänskligheten, ska vara tacksam över. Gud är på riktigt och det är något vi ska vara glada över.
Jesus Kristus sa – jag är världens ljus. Kärlek är också något ljust. Glädje är också den något ljust. Så jag är fullt övertygad om att kärlek och glädje kommer från Gud. Dessa två är också en gåva från honom och att det på riktigt är Guds sanna natur. Så att vi kan känna oss fria i att skratta och ha roligt som Kristna för det är något helt naturligt. Men vi behöver mer tro och tillit. En större förståelse på hur Gud arbetar så vi slipper göra folk besvikna när vi chansar och inte riktigt vet.
Allt talar till oss om Gud och språket heter kunskap. Ju mer vi vet desto mer talar Gud till oss. Gud låter oss se mer och mer av hans sanna natur när vi förstår att kärleken flödar från honom till oss. Du och jag är precis som de som sökte upp Jesus då han vandrade här, de som satt och lyssnade vid hans fötter, och de som samlades runt honom som vi läser om i Bibeln. Du och jag är likadana som dem.
Så låt oss liksom människorna i bibeln samlas runt lägerelden och lyssna och glädjas över det vi hör. Låt bibelns texter tala till oss. Låt bönen bli det enskilda och förtroliga samtalen med Gud. Låt oss samlas i våra kyrkor och kapell för att delta i gudstjänster och fråga oss, vad sa Gud till våra hjärtan idag? Låt oss alla glädjas och förundras över hur god Gud är och hur han leder oss i kärlek. Fröjdas i honom och vara glada. Se Guds härlighet i Kristus.
Guds frid kära läsare. Amen.
Kommentera det här inlägget