Kristi återkomst

Evangelium

Johannesevangeliet kapitel 5, vers 22-30

”Och Fadern dömer ingen utan har helt överlåtit domen åt Sonen,
för att alla skall ära Sonen liksom de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern, som har sänt honom.
Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet.
Sannerligen, jag säger er: den stund kommer, ja, den är redan här, då de döda skall höra Guds sons röst och de som hör den skall få liv.
Ty liksom Fadern äger liv, så har han också låtit Sonen äga liv,
och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människosonen.
Var inte förvånade över detta. Den stund kommer då alla som ligger i sina gravar skall höra hans röst
och gå ut ur dem; de som har gjort det goda skall uppstå till livet, och de som har gjort det onda skall uppstå till domen.
Av mig själv kan jag inte göra något: som jag hör, så dömer jag, och min dom är rättvis, ty jag följer inte min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig”.

Hur tänker och känner vi inför Kristi återkomst? Är vi rädda inför dagen då vår Herre kommer tillbaks då tror jag att vi måste låta våra tanka snurra ett varv till. Kristi återkomst är dagen då vi går från död till liv, då vi hör hans röst och går ut ur vår grav. Jag tror att det är så att vi som söker efter Guds sons röst också söker och väntar på Kristi återkomst. Men det paradoxala är att vi får vänta på Kristi återkomst tillsammans med honom. Det är något som för mig verkar gå emot det sunda förnuftet och logiken, men vid närmare granskning av bibelns texter visar sig vara sant.

Kristi återkomst är ett underbart budskap med så många bottnar. Vid första anblicken kan det te sig enkelt men desto mer man studerar, klura och fundera så blir Kristi återkomst något helt underbart, fantastiskt men samtidigt ogripbart. Jag tror inte att vi ska tro och uppleva att vi tänkt färdigt och har alla svaren gällande vad Kristi återkomst är. Jag tror att då det gäller detta ämne kan vi aldrig komma fram till ett entydigt och enkelt svar. Kristi återkomst är ett underbart ämne, ja en skatt att grotta in sig i.

Domssöndagen vad är det för dag? I Svenska kyrkan är Domssöndagen en dag för allvarlig eftertanke. Bibeltexterna fokuserar på den yttersta domen och hur vi människor ställs till svars för våra handlingar och vår tro. Dagen påminner om att jordelivet är begränsat och att vi förväntas förvalta skapelsen och vårt gemensamma liv på ett ansvarsfullt sätt.

Vi människor är snabb att döma varandra. Lösa rykten tagna ur sitt sammanhang blir lätt de sanningar som vi dömer varandra med. Våra handlingar och hur vi handskas med vad vi tycker oss se eller tror oss höra är avgörande både hur vi bedömer och hur vi dömer våra medmänniskor.

Är vår tro något som bygger på verklighet eller är den bara ett uttryck för något vi lärt oss, en livsstil en mask som vi bär? Har vi verkligen tagit livet på allvar och förvaltat vår korta tid på jorden på rätt sätt? Har vi gjort och gör vi vårt bästa för att handla rätt? Är vårt liv ett bevis på att vi verkligen tar vår tro dess grundläggande budskap på allvar? Det är lätt att bli dömda av andra då de ser hur vi lever, det är också lätt att döma sig själv då man tänker på allt man inte gjort och saker man kunnat gjort bättre. Domen hänger över oss hela tiden.

Men är vår tro och vår strävan bara yta eller finns det en djupare mening med att tro på Gud? Kritikerna hoppar upp ur folkhavet och anklagar oss hela tiden för att bara vara yta. Och handen på hjärtat, har dom rätt? Är vår tro något som gått från död till liv, något vi låtits oss fångas av eller är det bara slentrian och gammal vana? Har vi tappat kontakten med verklighet så att vi inte ser att världen brinner och hur människor runtomkring oss har ett behov och saknar så mycket? Är vi blinda så att vi inte ser behovet av riktig medmänsklighet och kärlek? Är det bara ett skådespeleri när vi försöker vara djupa och meningsfulla eller finns det en önskan och en tro på att Gud finns på riktigt? Gör vår tro oss till riktiga människor?

Ja jag tror faktiskt att vi människor som går till kyrkan och tror på det goda budskapet som den står för lägger en grund i vårt inre som sprider en doft av godhet och ett hopp för och om mänskligheten.

Om man så här i kyrkoårets slut ska göra någon form av summering så är det att vi är de som är på plats när det gäller liv och död på riktigt. Vi känner både smärta och oro inför allt vi ser många gånger för att vi själva har varit där i ensamhet, fattigdom, hunger, sjukdom och saknad på riktigt. Det är inte ett skådespel utan vi som kyrka tar världens nöd och människors problematik på allvar och engagerar oss på riktigt. Vi är människor och handlar inte alltid rätt men vi handlar och finns där för de minst, de behövande. Svenska Kyrkan finns över hela vår jord där människor har behov och hjälper och sprider hopp i hopplösheten. Svenska Kyrkan är något vi ska vara stolta över och något vi inte ska välja att lämna för alla som vill gott ska enas, förenas och samlas under kärlekens paroll och sprida Guds ljus. Så nu fortsätter vi med ”business as usual” eller nej, inte vanligt utan bättre och mer fokuserade för världen brinner och behoven är enorma.

Låt Kristi återkomst starta i ditt hjärta. Var inte rädd Kristus är din bror och Gud är vår nådefulla far och det är de som ska döma oss.