Det är svårt att känna sig älskad då kraften liksom rinner ur en och man känner sig trött och orkeslös. Vi har alla dessa perioder i livet då man går där och känner sig ensam och övergiven och det enda man vill är att finna någon typ av quickfix, ja en snabb lösning på problemet så att vi så snabbt som möjligt kommer på bana igen. Men tankarna finns där mitt i det mörka man befinner sig i, vad har jag gjort för fel? Då kyla och is plötsligt drar in i vårt paradis ställer vi oss frågan, var kom detta ifrån och hur och varför kunde detta ske? Och kanske, är det Gud som är arg på mig? I denna reflektion kommer jag att fundera lite över om vi tacklar våra problem på rätt sätt. Är det verkligen så att vi alltid ska tänka på alla våra tillkortakommanden som ”fel” då det uppstår saker vi inte riktigt kan förstå eller bemästra? Nu låter jag mina tankar flöda och kanske kan de föda tankar hos dig kära läsare.
Livet är en märklig och egenartad resa som innehåller ett ständigt sökande efter lyckan. Men många, många gånger hamnar vi i ett tillstånd som vi inte vill befinna oss i. Livet drar liksom en kall och våt filt över vår tillvaro och det känns ända in i själen. Nyss hade vi hundratals vänner och plötsligt är det knappast någon vi känner. Den lycka vi vill uppnå känns långt, långt borta och man undrar varför?
När vi hamnat där så jobbar vi ännu hårdare och springer fortare för att finna det vi tror oss sakna. Men är inte all denna olust vi känner bara en naturlig del av livet? Det är viktigt att någonstans ändå acceptera att livet går upp och ner och att lära sig att det är en oundviklig del av existensen. Jag skulle vilja påstå att svackor är normalt och de behöver nödvändigtvis inte betyda att någonting är fel.
Livet är en resa där vi möter död och förlust, förändringar och kriser och på livets resa måste vi lära oss att ha realistiska förväntningar. Jag är fullt övertyga om att vi måste tänka om och tänka rätt. Jag tror att det finns något befriande i att acceptera att livet inte alltid är perfekt och att gupp och svackor alltid kommer att finnas på vår livsväg och vara våra följeslagare genom livet. Jag tror att acceptans kan minska den press vi känner då vi vill försöka skapa ett perfekt liv. Acceptans är inte att ge upp utan kan istället förbättra vårt välbefinnande.
Men om man nu är en bekännande kristen ska man då inte vara fri från problem och ständigt var glad? Jag tror att om vi tänker så lever vi inte i sanning utan i en förljugen bild hur en kristen ska vara. Den tron är yta och inget liv på riktigt. Livet innebär ständiga förändringar, såsom att byta jobb, avsluta relationer, sjukdomar eller åldras, vilket är en del av utvecklingen. Men det innebär även att man inte alltid kan vara glad, eller hur?
Jag tror att vår kropp kan vara en utmärkt lärare i hur vi ska tänka om livet. Ingen blir förvånad och börjar leta fel då vi känner oss utmattade av hunger. Nej det vi gör då är att vi förstår att vi behöver näring och börjar söka efter något att äta. Men om vi ständigt känner oss mätt och belåten då är det något som är fel. Så är det för vissa kristna också, de är mätta och nöjda så det finns ingen anledning att söka sig något att äta. De finner ingen anledning att söka sig närmare Gud utan det är bra som det är. På samma sätt är det när vi är törstiga. Det är inget fel att vara törstig men om vi inte söker oss till någon typ av källa och dricker så dör vi. Om vi känner oss trött så måste vi vila för att hämta kraft. Det är ingen som ser att detta är tecken på att något saknas i vårt liv för vi behöver vila och sova för det är så vi är skapade. Kroppen behöver mat, vätska, vila och sömn det är inget konstigt med det. Det konstiga är om vi inte finner något behov av detta för då är det något som är fel.
Jesus ropar ut en inbjudan till alla som är andligt ”törstiga” att komma till honom. Känner vi oss andligt törstiga och har behov av att hämta mer kraft är det ett friskhetstecken. När vi sätter oss ner och förblir nöjda tynar vi bort och dör. Vårt kristna liv blir blir torrt och innehållslöst. Det blir stelt, repetitivt och saknar form och djup. Men om vi förstår att vi likt vår kropp hela tiden även måste fylla på vårt andliga liv med näring förvandlas det till något levande. I bergspredikans saligprisningar kan vi finna något av denna tanke. ” 3 Saliga är de som är fattiga i anden, för dem tillhör himmelriket. 4 Saliga är de som sörjer, för de ska bli tröstade. 5 Saliga är de ödmjuka, för de ska ärva jorden. 6 Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, för de ska bli mättade”. Matteus 5:3-6
Jag tror att acceptans och förståelsen att det det inte finns någon skillnad mellan det ”kristna livet” och det ”vanliga livet” utan att allt smälter samman är viktigt. Kristet liv är inte en dans på rosor utan det är som det vanliga livet fyllt av konstigheter och funderingar. Skillnaden är att man som kristen förstår att man inte räcker till och orkar i egen kraft. Man är helt enkelt beroende av Gud då man försöker finna kraft. Som kristen behöver man aldrig känna sig ensam. Tyngdpunkten som låg på mig förflyttas till Gud och det är något vi ska vara glada och tacksamma över. Gud är god och vill oss väl och det oavsett hur vi känner oss eller mår för tillfället. Livets svackor beror oftast inte på att man handlat fel utan det är livet.
Kommentera det här inlägget