Bönen

För Gud är det möjligt att tala ord som föder liv i tystnaden. Gud finns i ljudet av tystnaden. Guds tystnad är inte tom utan fylld med potential.

Evangelium

Matteusevangeliet kapitel 6, vers 5-8
När ni ber skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön.
Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig.
Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull.
Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det.

Den tysta bönen är då vi ropar till Gud med en röst som bara hörs i vårt inre. När vi inte hittar orden utan måste kämpa med vår bön måste vi förstå att Gud är större än vårt mänskliga språk. Det då vi ska sluta kämpa och låta tystnaden tala. Texten säger att vi ska söka oss in i vår kammare just för att det är där i tystnaden, i det fördolda, vi kan be på riktigt. Där i tystnaden utan distraktioner låter vi vårt hjärtas tankar tala med Gud som finns i det fördolda. Där i tystnade sker mötet och föreningen mellan oss och Gud.

I denna reflektion funderar jag om bönen. Bönen är mitt sätt att prata med Gud och den hjälper mig att upprätthålla relationen med honom. Mina böner är många gånger en tyst relation där vi inte säger så mycket till varandra Gud och jag. Men bönen är ändå är fylld av ord, frågor, planer och diskussioner. Bönen kan liknas vid läsning för den sker oftast i det tysta men är ändå fylld av ord och ljud. Så följ med mig in i mina funderingar om att lyssna till tystnaden. Den tysta bönen eller kontemplationen är att i tystnad beskåda och förnimma Guds storhet och hans kärleksgåvor.

Lyssna på tystnaden så hör du Gud i ditt inre. Bönen behöver inte vara fylld av fina och välformulerade ord utan Gud möter oss även i våra ordlösa böner. När vi inte finner de rätta orden förstår Gud oss och vet vad vi behöver trots att vi själva inte vet vad vi ska be om. Visst är det fantastiskt att det är så? Vi bör hela tiden påminna oss om att bönen inte är en prestation inför andra, utan en intimitet.

Bön är inte att rabbla en massa tomma ord. Vi har väl alla lyssnat till vackra löften och stora ord som sagts. Verbalt och vältaligt men som sedan visats sig bara vara tomma ord. Oftast kan jag inte finna någon mening med det jag hör för trots alla fagra och välformulerade ord visar det sig att det är ord utan handling. Vi människor vill så mycket och det är så lätt att berätta om våra visioner i smått och stort men sedan orkar vi inte omsätta orden i praktisk handling. Ja jag kan bara gå till mig själv då jag ska gå från ax till färdig limpa. Ibland blir det bara pannkaka. Jag måste lära mig att låta bönen gå från monolog med fina men tomma ord till att bli en samvaro.

Men om jag omsluter mig med tystnad där jag lämnar all vältalighet, alla diskussioner, alla storslagna visioner så skapas det rum, en plats där Gud kan möta mig. Denna tystnad kan jag skapa genom att välja och framför allt vilja lyssna efter Guds röst. Hyscha mig själv för att ge Gud ordet. Då händer det något stort, Gud talar på ett sätt som gör mina tråkiga ord små. Gud talar på sitt gränslösa sätt. Där i tystnaden öppnas mina sinnen på ett sätt som mina ord aldrig kan åstadkomma på egen hand. Min oro, mitt pladdrande, omgivningens buller kan aldrig ge mig mig den chansen att möta Gud på det sätt som tystnaden gör. I tystnaden krattar jag manegen för Gud i mitt liv.

Det finns något som heter Lectio Divina eller gudomlig läsning. Det är att låta bibeltexten tala direkt till hjärtat genom en långsam och reflekterande läsning. Sådan läsning kan vara en form av bön i tystnad. Där i läsningen ger jag Gud möjlighet att tala genom sitt ord till mig. Där i tystnaden hör jag bokstavligen Gud tala till mig genom orden. I Tystnaden förstår jag att det stora sker när jag vilar och litar på Gud. Där i tystnaden förstår jag att jag är ett verktyg i Guds hand. Gud förvandlar mig så att jag själv blir till ett litet Guds ord i världen. Tystnaden och tron på Gud blir då inte en flykt från världen, utan en plats där jag hämtar kraft för att låta mitt liv bli praktiska handling med Gud i min vardag.