Homo religiosus

Vi tror gärna att vi har blivit helt irrationella och omoderna om vi stannar upp inför en solnedgång. Men sanningen är att vi alla bär på en inre homo religiosus – den religiösa människan som ständigt söker efter det heliga i vardagen. För mig är de tysta skogspromenaderna en ritual där kaos möter mening. Här delar jag mina tankar om den sökande människan, och en liten morgonbön som du kan ta med dig in i ditt eget vardagskaos.

Jag satt och tänkte på en sak häromdagen. Varför förvandlar vi människor så mycket av vår vardag till heliga ritualer? Tänk bara på hur morgonkaffet måste drickas ur en alldeles bestämd kopp, i total tystnad och på samma vanliga plats. Eller hur instinktivt vi snörar på oss skorna och flyr ut på en träningsrunda. Eller när vissa av oss instinktivt kastar sig upp på cykeln och trampar tills mjölksyran bränner. Allt på vissa bestämda tider och med ett schema i bagaget. Vad är det egentligen vi söker i dessa vanor?

Själv går jag gärna långa promenader i skogen. Det är väl en av mina ritualer. Där drabbas jag ofta av det storslagna i skapelsen. Allt omkring mig talar om Guds storhet och jag fylls av tacksamhet över att få vara en liten del av allt detta. Med åren har denna förundran bara växt. Mina promenader har förvandlats till en ordlös bön i tacksamhet till en underbar Gud som vill oss väl. Det är en fysisk ”wow-känsla” som sprider sig i hela kroppen.

Denna förmåga till förundran är en fundamental mänsklig drivkraft. När vi stannar upp inför en vacker solnedgång, känner historiens vingslag i en gammal byggnad eller drabbas av livets storhet, då vaknar något djupt inom oss. Det finns ett gammalt latinskt begrepp som beskriver just detta: Homo religiosus – den religiösa människan.

Jag tror, och jag vet att jag delar den tanken med många, att vi föds med en inre kompass som delar upp livet i två delar. Det handlar inte om religion i vanlig mening, utan om hur vi upplever världen. Å ena sidan har vi det profana: det vanliga, måndagsmorgnarna och alla praktiska måsten som bara måste göras. Å andra sidan har vi det heliga: de där sällsynta, glimrande stunderna som bär på en djupare mening och får oss att stanna upp i vördnad.

Det är som om vi är förprogrammerade från födseln att söka ordning. Vi uthärdar tillvarons kaos, och vårt innersta svar blir att leta efter ett mönster, en röd tråd. Vi behöver helt enkelt känna att alltihop betyder något.

När vardagen snurrar som snabbast är det just den där längtan efter det heliga som räddar oss. Det kan handla om att se solen gå ner över en spegelblank sjö, att sitta helt tyst med någon man älskar, eller att drabbas av ett musikstycke så hårt att tiden stannar. I de stunderna kliver vi ur det vanliga livet och rör vid något större. Det är då kaoset tystnar och vi hittar hem.

Många av oss lever idag i ett sekulariserat samhälle där vi inte längre går till kyrkan. Men vår inre homo religiosus har inte försvunnit. Behovet av riter har bara flyttat till nya platser. När vi samlas på ett idrottsevenemang, checkar ut för en digital detox eller, som i mitt fall, söker närvaro under en stilla skogspromenad, då utför vi faktiskt riter. Vi söker fortfarande efter de där magiska stunderna som lyfter oss över den grå vardagen.

Så även om vi tror att vi har blivit helt rationella, bär vi nog alla på en liten sökare inom oss. Att känna förundran är inte ett tecken på att vi är omoderna. Det är själva beviset på att vi är mänskliga. Vår inre kompass påminner oss om och om igen om att livet alltid är djupare och vackrare än vad blotta ögat kan se.

Med det i åtanke landar vi i denna stunds reflektion i en bön. Läs sakta och smaka på orden. Läs och be gärna bönen flera gånger. Kanske låter du bönen följa med dig varje morgon och bli till en liten ritual innan det vardagliga börjar. En liten stund med Gud.

En bön för den sökande människan:
Gud, giv mig i dag förmågan att stanna upp,
så att jag inte missar det heliga i det vardagliga.
Låt inte brådskan döva min förmåga till förundran,
och låt inte bruset dölja livets djupare mening.

Tack för stunderna av stillhet som påminner mig om vem jag är.
Tack för mysteriet som visar att jag ingår i något större.
Hjälp mig att vårda mina riter, finna ordning i kaoset
och alltid vandra med ett öppet och sökande hjärta.

Amen.