Varför kraschar våra planer trots att vi ber om framgång? Ofta beror det på att vi vill att Gud ska välsigna våra färdiga beslut, istället för att låta Honom leda vägen. I denna reflektion vill jag utmanar vår otålighet och bjuder in till en djupare tillit. Genom att skifta fokus från vår egen klocka till Guds timing kan väntan förvandlas från en plåga till en gudomlig förberedelse.
Handen på hjärtat, visst har vi alla tvivlat på att Gud verkligen hör våra böner, ser oss i vår vardag, finns där och hjälper oss när vi behöver vägledning då vi står inför svåra val. Det är kanske inte så lätt alla gånger att bara luta sig tillbaka och lita på att Gud skapar en väg genom det omöjliga. Att fullt ut tro att de böner vi ber verkligen kan förvandla våra liv är inte så lätt för vi är otåliga och har inte tid att vänta på Gud. I denna reflektion vill jag understryka att Gud har en annan tidsplan än oss. Guds tidsplan kännetecknas av hans trofasthet och kärlek. Han samverkar till vårt bästa, även i tider av försening eller skenbar tystnad. Nu reflekterar vi kära läsare.
Vi har planer och scheman över de saker vi vill uppnå i livet. Vi har drömmar och önskningar gällande att finna en partner, vid den åldern ska jag gifta mig, vid den åldern ska jag ha barn, vid den åldern ska jag ha gjort karriär, vid den åldern ska jag vara pensionär. Vi har väl alla någon form av inplanerad tidslinje som vi har tänk oss att följa. Men hur går det? Vad händer när livet inte blir så som vi planerade? Vad händer med vår tro på att våra böner verkligen hade någon betydelse då inte livet blev som jag ville? Visst smyger det sig in en smula tvivel i tilliten till Gud?
Men hur och varför tvivlar vi på bönens betydelse i våra liv bara för att det vi planerar inte ser ut att infrias? När dörren vi så gärna ville öppna plötsligt stäng mitt framför oss, vad händer då med vår tro på Gud? Vad händer när vägen vi så noga planerade bara gör en tvär gir framför oss och vi blir tvingade till en kursändring? Börjar vi inte då att ifrågasätta Gud?
Gud varför nu, varför händer detta mig? Men är det inte ganska enkelt att svara på de frågor som dyker upp i våra huvuden? De flesta av våra beslut och planer vi fattar och de riktlinjer vi följer är våra egna. Vi sätter oss ner och funderar utan att rådfråga Gud. Vi åsidosätter Gud i våra planer, sedan när allt är planerat och klart vill vi att Gud ska vara med och välsigna det vi kommit fram till.
Kanske är det därför livet kraschar ibland? När vi inte sätter tilltro till att Guds plan för våra liv är bättre än vår plan så sätter vi oss över Gud. Vi gör oss till herrar och vi förväntar oss att Gud ska lyda oss då det borde vara tvärt om.
Men bibeln undervisar oss om en en annan väg. Det talar om att Gud har en plan med våra liv. Gud gör allt meningsfullt men vi måste lära oss att ha tålamod och vänta på Hans tid. Alltså att lägga vår tidsplan åt sidan och istället lita på Gud. Det vi kan uppleva som ett försenat bönesvar är inte en ohörd bön bara för att den inte följer vår plan. Gud är aldrig ute i fel tid. Gud gör aldrig några misstag. Gud möter oss alltid i rätt tid vid rätt tidpunkt. Guds timing är alltid perfekt. Men för att tro detta måste vi be om tålamod och tillit.
Att vänta på Gud kan kännas hårt, men väntandet har faktiskt ett gudomligt syfte. Kanske stängs dörrar eller så finner vi att vägen framåt plötsligt tar slut. Kanske beror detta bara på att vi inte är redo att fortsätta vår resa. Kanske är det så att väntan är en förberedelse för det som komma skall. Det frö som Gud planterat i oss måste få tid att växa till sig innan det ger frukt. Gud förbereder oss för vad som komma skall i väntandet.
Min vän som läser detta, sluta inte be bara för att svaret ser ut att vara utom räckhåll. Kanske ska vi förvandla vår otåliga väntan från något som gör att vi tvivlar på bönens makt och istället tacka Gud för väntandet, tacka Gud för att Han förbereder oss? Vi bör alla och alltid påminna oss om att Gud är stark och Hans timing alltid är perfekt, aldrig sen, aldrig tidig utan helt perfekt.
Sankt Matteus som var en av Jesu tolv ursprungliga lärjungar skriver något viktig gällande detta om att sätta Gud först i våra liv. Matteusevangeliet 6:33: ”Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.”
Nu ber vi:
Käre himmelske Fader,
Vi kommer till dig precis som vi är, med allt vårt tvivel, vår otålighet och våra egna mänskliga planer. Handen på hjärtat, Herre, så vet du hur ofta vi tvivlar på att du faktiskt hör oss. När livet inte blir som vi har tänkt oss, när dörrar stängs och vägen plötsligt ändrar riktning, då har vi så svårt att bara luta oss tillbaka och lita på dig. Förlåt oss för de gånger vi gör oss själva till herrar, planerar allt i egen kraft och glömmer bort att rådfråga dig.
Ge oss ett större mått av tålamod, Herre. Hjälp oss att förstå att en stängd dörr eller ett till synes försenat bönesvar inte betyder att du är tyst eller har glömt bort oss. Påminn oss om att din tidsplan är fullkomlig och att den alltid kännetecknas av din trofasthet och kärlek. När väntan känns lång och hård, hjälp oss att se ditt gudomliga syfte med den. Låt väntetiden få bli en förberedelse där du formar oss, och där det frö du har planterat i oss får tid att växa och bära frukt.
Vi vill lägga våra egna scheman och tidslinjer i dina händer. Vi vill lita på att din timing är perfekt – aldrig för tidig, aldrig för sen, utan alltid i rätt tid. Förvandla vår otålighet till tacksamhet, så att vi kan tacka dig även för väntandet och för att du samverkar allt till vårt bästa.
Hjälp oss att leva efter ditt ord i Matteusevangeliet. Lär oss att varje dag först söka ditt rike och din rättfärdighet, i full tillit till att du då kommer att försörja oss och ge oss allt det andra vi behöver. Välsigna även oss genom att du rensar bort det vi inte behöver. Ge oss ett gudomligt förstånd så att vi förstår skillnaden.
I Jesu namn,
Amen.
Kommentera det här inlägget