Det krävs inget geni för att inse att världen är ganska snurrig just nu. När man ser på nyheterna är det lätt att drabbas av en akut uppgivenhet. Men tänk om den där svåruppnådda freden faktiskt inte börjar i stora, pampiga maktkorridorer, utan i det mänskliga hjärtat och i hur vi möter varandra i vår helt vanliga vardag?
Varmt välkommen till denna reflektion. Den internationella fredsdagen fick mig att fundera på vad vi egentligen sysslar med. Alla vill väl ha fred, eller kanske, vem vill ha krig? Följ med mig in i en stunds reflektion.
Vem vill egentligen ha krig? Det är en fråga som nog får de allra flesta av oss att skaka på huvudet i ren frustration. När bilderna på raserade städer och gråtande barn rullar förbi drabbas vi av exakt samma känsla: Men lägg av, vad håller ni på med? Det är ju rent vansinne. Det är nämligen otroligt sällan som helt vanligt folk som du, jag och grannen sitter vid frukostbordet och längtar efter en rejäl konflikt. Nej, vanliga familjer vill bara leva sina liv i fred, dricka sitt kaffe och se barnen växa upp i trygghet. Ändå är det just de som får betala det högsta priset. Oftast är det istället makthavare med lite för mycket geopolitisk stolthet, ekonomiska intressen eller en akut törst efter kontroll som fattar besluten på säkert avstånd.
Det mest ironiska och tragiska med krig är ju att det nästan alltid slutar på samma sätt. Massor av människor dör, miljarder går förlorade, men till slut hamnar man ändå där vid förhandlingsbordet. Då kan man ju inte låta bli att undra: Varför kunde ni inte bara börja där och hoppa över det där hemska mellanspelet?
Om vi tittar på det mänskliga hjärtat ur ett kristet perspektiv blir det tydligt att krig är det yttersta tecknet på att något har gått snett i vår värld. Idén att vi kan bomba oss till frid är en total illusion, född ur mänskligt högmod och en hel del rädsla. Jakob är härligt ärlig och träffsäker i sitt brev i Bibeln när han frågar: ”Varifrån kommer strider och tvister ibland er? Kommer de inte från era begär, som för krig i era lemmar? Ni vill ha men får ingenting, ni mördar och avundas men kan inte uppnå något. Ni tvistar och strider.” (Jakobsbrevet 4:1–2). Han konstaterar ganska krasst att konflikterna kommer inifrån oss själva, från våra egna begär och det faktum att vi vill ha saker vi inte kan få. Våld löser helt enkelt ingenting. Det skjuter bara upp problemet och lämnar sår som tar generationer att plåstra om.
Det är precis här som tron på Jesus kommer in som en välbehövlig ljusglimt. Han kom ju inte direkt ridande med ett svärd i högsta hugg för att erövra länder, utan valde den betydligt svårare men mer effektiva metoden: att förändra våra hjärtan inifrån med kärlek.
Han ger oss en inre frid som faktiskt håller när det stormar. Innan vi kan skapa fred runt omkring oss behöver vi ju själva landa i att vi är trygga. Jesus ger en djup trygghet som inte svänger med världsekonomin eller politiska vindar, och det dämpar den där rädslan som så ofta gör oss defensiva eller aggressiva. Han lovade att ge oss sin frid, och bad oss att inte oroa våra hjärtan. Samtidigt bjuder han på en förlåtelse som bryter hatets eviga spiral. Världens logik säger att vi ska ge igen med samma mynt, men genom sitt offer på korset visade Jesus att försoning faktiskt är möjlig. När vi tar emot hans förlåtelse får vi märkligt nog också kraften att förlåta andra, vilket är det enda som på riktigt kan läka gamla bittra släktfejder och konflikter.
Att följa Jesus är därför det rakt motsatta till att vara passiv. Det handlar om att bli en aktiv fredsstiftare. Vi utmanas att se Guds avbild i varje människa, även i den där personen som har helt fel åsikter eller som vi har riktigt svårt för, och att aktivt välja dialog framför att försöka dominera. Jesus sammanfattar egentligen hela den här utmaningen väldigt fint i sin bergspredikan: ”Saliga är de som håller fred, de skall kallas Guds söner.” (Matteusevangeliet 5:9). Det påminner oss om att fred inte är något som bara händer av sig självt, utan något vi aktivt behöver göra och hålla liv i.
Så om alla konflikter ändå slutar vid ett bord, låt oss då be om att världens ledare får visheten att sätta sig där innan blodet spills. Som kristna är vi kallade att helt enkelt vägra köpa hatets retorik och istället försöka sprida lite ljus i mörkret.
Låt oss avsluta denna reflektion med en bön:
Herre Jesus, du som kallas för Fredsfursten, vi vänder oss till dig när världen känns extra snurrig och orolig. Vi ber för alla de människor som drabbas av krigets fasor just nu. Ge tröst till dem som sörjer, skydd till de oskyldiga och läkedom till alla sårade själar och kroppar. Vi ber också om en rejäl dos vishet till världens makthavare. Förvandla deras hjärtan, dämpa deras egon och led dem raka vägen till förhandlingsbordet. Hjälp oss att själva vara sådana som skapar fred i vår egen vardag, att bemöta sura kommentarer och hat med kärlek, och att aldrig tappa hoppet om din frid. Amen.
Kommentera det här inlägget