Jesus hade en förmåga att beröra och ge nytt livsmod i mötet med människor. Ett känt sådant möte, faktiskt det längsta samtalet som är bevarat i nya testamentet, är mötet med den samariska kvinnan vid Sykars brunn som man kan läsa om i Johannes evangelium 4:1-42.

Kvinnan kom till brunnen när det var som varmast och ingen annan brukade gå dit. Troligen ville kvinnan inte möta andra från byn. Vi förstår av samtalet med Jesus att hon hade trassliga relationer till män, andra i byn verkade se ner på henne för det. Dessutom var hon som samarier av en annan kultur och religiös uppfattning än judarna, så förväntningen på Jesus var att inte ha något med henne att göra. Trots allt detta blir mötet med Jesus till genombrott och liv för kvinnan. Jesus är törstig och önskar kvinnans hjälp för att kunna få upp vattnet. Något som jag tror leder in till det djupare samtalet är just att han oväntat ber henne om hjälp.

Jesus såg förbi de sociala omständigheter och teologiska hinder som skiljde dem åt och berör någonting djupare. Så tror jag det även är med oss. Jesus börjar inte med att tillrättavisa och peka på våra brister eller vår fattigdom på olika områden såsom hopplöshet, resignation eller melankoli (om man så vill: vår synd eller det att vi inte riktigt är de som Gud skapat oss att vara).

Han såg istället hur hon kunde bli någon som är med och förändrar samhälle och andra människors liv. I Jesu ögon är kvinnan sant älskad och förunderligt skapad, han ger henne en annan identitet genom att bygga upp och stärka det goda hos henne. Han hjälper henne att se hennes potential, syfte och värde. Det resulterar i att hon vågar gå tillbaka och öppet möta människor i sin by med ett glädjande budskap.

Det är så Gud ser på oss, och i detta har även vi möjlighet att efterlikna Jesus: att sprida livsmod genom att hjälpa varandra att se på oss själva genom Jesu ögon. Om budskapet ska nå fram är det viktigt att vi också vågar vara svaga och be om hjälp, det är betydande att få både ge och ta emot. Jag tror inte heller vi kan ersätta Jesus genom att bara hänvisa till religiösa eller sekulära discipliner som lösningen på vår modlöshet. Ytterst handlar det om att peka på och bjuda in till ett gudomligt möte med den som kan ge oss vår djupaste identitet. Att få vara rotad i det att vara skapad i Guds avbild och förenad med Kristus. Vår identitet påverkar hur vi tänker och vad vi värderar, vilket styr våra känslor som i sin tur leder till hur vi lever och handlar i våra liv (och tvärtom enligt kognitiv beteendeterapi). På så sätt kan en identitet rotad i att vara sedd genom Jesu ögon ge mod, liv och hopp att handla här och nu. Precis som det var för den samariska kvinnan, enligt hennes Gudagivna potential, syfte och värde.

Mattias Brandes, diakon i Västra Skrävlinge kyrka