En sak verkar vara tydlig: vi kommer inte undan att använda makt. Alla sprängningar och skjutningar, alla krig och beväpnade konflikter som pågår visar:
Människor har alltid skadat andra människor, och människor kommer att skada andra människor också i framtiden. Jag är övertygad om att benägenheten att skada andra ligger djupt förankrad i människan. Och lika mycket är jag övertygad om att människan vet om detta. Det är därför det finns lagar, bud, strukturer som ordnar samlivet oss människor emellan. Det är därför det finns regeringar, som styr samhället. Med ett ord: Det är därför det finns makt. Den som har makten har inflytande på hur människorna lever, hur de beter sig mot varandra. Den som har makten har då också ansvar: hur makten utövas har konsekvenser för andra människors liv. Frågan är då som sagt: Hur skall makten hanteras? Och hur påverkar makten den som har makt?
Att människor behöver vissa strukturer vad gäller att leva tillsammans är inget nytt. Lärjungarna i dagens text visar det tydligt. Situationen är den sista måltiden, nattvarden. Lärjungarna är tillsammans med Jesus för att äta; Jesus har precis delat bröd och vin med dem, och de fick veta att en av dem kommer att förråda honom. Detta är läget när vår text börjar: ”Lärjungarna kom att tvista om vilken av dem skulle anses vara den störste.” Jesus hinner knappt förklara färdigt att det är svek, tortyr och död som väntar honom – och lärjungarna, hans närmaste vänner, bråkar om vem av dem det är som skall vara störst. Det är en minst sagt märklig reaktion.
Men å andra sidan: Är det verkligen så konstigt? Att lärjungarna är oroliga, att de inte vet hur det ska gå vidare, nu när hela deras tillvaro hotas, när allt de har trott på är i fara? Är det då så konstigt att de försöker reda ut vem som kan leda dem genom krisen och ut ur den, nu när mästaren är på väg att tas ifrån dem? Lärjungarna försöker hitta ett sätt att förhålla sig till krisen, de försöker hitta en överlevnadsstrategi. De undrar: Vem av oss är lämpligast som ledare? Det måste vara någon med ledarkvaliteter, någon som har koll och grepp om saker och ting, någon som är tillräcklig stark att tar oss vidare, med ett ord: den som är den störste.
Jesus lyssnar lite till lärjungarnas debatt. Sedan säger han: ”Kungarna uppträder som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörare, visst, så är det, och om inte sådana herrar fanns skulle det förmodligen bli anarki. De är stora för att de utöver makten. De där kungarna i Egypten och Syrien som bär tilläggsnamnet ’folkets välgörare’ gör det för att de är medvetna om sin makt och inflytande. De anses vara de största för att de styr och regerar. Och helt apropå att vi äter här tillsammans: Vem har makten, vem är störst, den som ligger till bords eller den som betjänar honom? Är det inte den som ligger till bords?”
Jesus talar om för sina lärjungar hur hierarki vanligtvis ser ut: en eller några få personer bestämmer hur alla andra ska göra. Den eller de styr och därför står de högst uppe i hierarkin. Makthavaren, ledaren har ansvaret och bestämmer. Men nu tillägger Jesus: ”Med er är det annorlunda: den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren.” Lärjungarnas storhet beror inte på hur pass duktiga ledare de är. Den som vill vara störst ska tjäna alla andra. Hela hierarkins von-oben-struktur vänds upp och ner. Makten ska inte användas för att få mer makt, för att kunna kalla sig ”folkets välgörare”. Makten ska användas för att hjälpa människorna att leva bättre med varandra. Därför understryker Jesus en inställning till makten, till storheten som är en tjänares.
Det låter ju bra. Det låter väldigt kristet, väldigt ödmjukt – och väldigt långt bort från verkligheten. Makt korrumperar, sägs det. Och det är sant. Makt kan användas för att dämma in brottslighet och bekämpa terrorismen. Makt kan användas i önskan och övertygelse om att göra livet bättre för andra människor, Men makt kan lika mycket användas för den egna fördelen, för att få mer makt, för att jag kan se till mina egna behov och intressen. Och makt används ofta precis så, Jesus’ alla fina ord till trots. För också den som har makt är en människa – och bär alltså på en viss benägenhet att skada andra människor.
Just därför är Jesu ord så viktiga. De är inte alls orealistiska. Jesus säger: Jag vet om maktens och människans tvetydighet, dess styrka och svaghet. Jesus vill ge orienteringshjälp med sina ord. Han vill påminna oss om att granska vår beteende gentemot andra människor. Lyssnar jag till min nästas behov? Använder jag makten, de möjligheter som jag har fått, för att hjälpa mina medmänniskor?
Om Jesus stannat här och budskapet hade varit: Skärp er och se till att vara snäll mot varandra – det går bara ni anstränger er lite! – då hade hans ord varit fina och fromma, men likaväl helt orealistiska, ja, förtryckande. För det är ju problemet: att jag inte orkar vara snäll och till hjälp jämt och alltid.
Och därför stannar Jesus inte där. ”Vem är störst, den som ligger till bords eller den som betjänar honom? Är det inte den som ligger till bords? Men jag är mitt ibland er som er tjänare.”
Att kunna agera som en tjänare är inte något som jag måste åstadkomma själv. Utan det är något som jag får. Det är Jesus Kristus, det är Gud som ger mig denna förmåga. Det finns en benägenhet till det onda i människan. Men Gud har lagt en motkraft i oss. Gud har gjutit benägenheten till det goda i oss. Gud har gett oss kärleken. Vi får kärleken från Gud, vi producerar den inte själv. Och vi kan ge denna kärlek vidare, genom att har en tjänares inställning i vårt beteende mot våra medmänniskor till exempel. Det är Gud som tjänar oss, i Jesus Kristus. Och för att han vet att vi glömmer rätt så fort, att vi har lätt för att glömma denna kärlek som han skänkar oss, får vi en påminnelse: vi får bröd och vin, nattvarden, som ett påtagligt tecken för Guds kärlek.
/Henning Plath, präst i S:t Olofs församling
Reflektion över Lukasevangeliet kapitel 22, vers 24-27
Fjortonde söndagen efter trefaldighet
