Att jag börjar med en glimt från min resa är för att jag tror ni lätt kan se det framför er, dessa mäktiga snöklädda berg med djupa dalar emellan. Och den bilden kan få tjäna som ett inre landskap som vi kan leva oss in i, med alla dess nyckfulla väderomslag.
Just där i Italien är det vanligt med helgonfigurer i kyrkorna och även ute i landskapet. Sankt Bernhard, som gett namn åt Sankt Bernhardshundarna, som de för övrigt fortfarande har där i klostret, avbildas med en kedja som han håller bakom sig. I kedjan sitter djävulen fast och hålls nere. Ett annat helgon som vi såg var Sankt Georg. Även han strider mot det onda. Han rider på en häst och med sitt spjut nedkämpar han den onda draken. Ett tredje helgon var Sankt Rocko, som brukar kallas pilgrimens beskyddare. Han framställs med ett sår på benet som han fått av pesten. Bredvid honom syns ofta en hund eller en ängel. Hunden kom dag efter dag och slickade hans sår tills han blev frisk, berättas det. Resten av livet ägnade han sig åt vård av pestsjuka och att ge pilgrimer husrum. Det finns säkert fler helgon och många berättelser som ju egentligen blir varianter av berättelsen som vi läser på Mikaelidagen, d.v.s. ängeln Mikaels kamp mot det onda, i Uppenbarelseboken. Om nu dessa texter verkar dramatiska, ibland överdrivna och nästan som en hallucination, så är det ett försök att sätta ord på det som ibland går bortom orden. Där vi får treva oss fram. – Även om vår tro präglas av många ord, av bibelns ord, av böner, sånger och olika texter, så är det som om det inte alltid räcker till med ord när vi kommer till gränsområden i livet, t.ex. att beskriva det godaste, vackraste, lyckligaste, eller å andra sidan det ondaste, hemskaste, mest djävulska. Då behöver vi bilderna och berättelserna som kommer till försvar för den sårade och utsatte. Någon som kan ryta med stark röst: hit men inte längre!
Men kampen eller striden, vad handlar den om? Jag ska försöka ge exempel, dels om den enskildes kamp, dels i det större perspektivet som allas vår kamp. Som människa får vi ofrånkomligen uppleva många olika perioder av livet, av sorger och lidanden, smärta och kamp. Det som gör det så svårt för oss är när vi blir ensamma med att bära detta, ensamma och rädda. Och när ovisshet och tröstlös upprepning plussas på kan det göra oss handlingsförlamade. Det blir till ett stort lidande, en kamp och inre strid. Daniel berättar i sin syn om ett sådant tillfälle då rädslan förlamar honom, han kan inte prata längre. Inte förrän denne som liknar en människa rör vid hans mun bryts förlamningen, han får ny styrka, han får mod och rädslan viker. Och förändringen blir möjlig. – Vi hamnar ibland i ett inre förlamningstillstånd av olika anledningar och kan behöva hjälp att ta oss ur oss själva. Om det nu råkar vara en terapeut, en medmänniska eller en ängel kanske inte spelar så stor roll. Vi kan ändå tacka Gud för att vi fick tillbaka modet och slapp rädslan. Men som jag sa, kampen kan också vara i det stora formatet, en strid mot det som bryter ner vår mänskliga gemenskap, som splittrar oss, som förför oss. Ja som till och med utnyttjar tro till just egennyttiga ändamål. Jesus tar i med kraft och använder bilder som jag själv aldrig skulle använda som att han säger att ”om din hand eller fot förleder dig, hugg av den”. Särskilt som jag har en vän som fick sin hand avhuggen som 12-åring! Inte för att han förförde någon eller var en värre syndare än någon annan. Utan bara för att religionen förvridits och vantolkats. Lögnen gjorts om till sanning och helt tappat blicken för det mänskliga, ja att han var ett barn!
Ja vi lever i en galen värld där även våra bibelord kan vändas upp-och-ned. Det är in i den verkligheten Jesus talar, in i vår verklighet. Och därför säger han både strängt och beskyddande till oss: ” Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.” De här orden ser jag som nyckelord, just att se. Se det som Jesus ser. Han kan se det oskyldiga oförstörda barnet, det barn som Gud skapat till sin avbild. Men han kan också se människan i syndaren, människan bortom den onda handlingen. Där i den blicken kan det onda förlora sin makt och människan bli återupprättas. Det är med den blicken han vill att vi ser vår medmänniska. Varje människa har en gång varit barn och är alltid mer än den ondska som har deformerat henne. Det är den som Gud längtar efter att befria till vad hon egentligen är ämnad för. Men den onda rustningen som hon har klätt sig i, kan det ibland behövas en ängel för att klä av. Ja, ibland när vi vet att vi far illa alltför mycket av att ge oss på det värsta, då måste vi få be Gud att sända oss änglar som beskyddar oss och som kan återställa vår värld till en mänsklig värld, en värld där barn och vi alla kan leva trygga och i frihet.
Vår inre värld, ungefär som i det dramatiska bergslandskapet kan vara skrämmande, dimmigt och hotfull. Men när vi går tillsammans brukar det klarna, modet växer och rädslorna flyr undan. Då kan vi bättre se den vackra värld som Gud skapat till oss, en värld av frihet, av rymd, av kärlek.
/Jonas Agestam, präst i S:t Olofs församling
Den helige Mikaels dag 5/10 2025
Tema: Änglarna
Uppenbarelseboken kapitel 12, vers 7-12
