Det är inte fel att tänka så, för det ÄR en del av vår verklighet att det blivit osäkrare och hotfullare i vår omvärld.
Men låt oss stanna upp lite och fråga oss: vad gör det med oss att tänka så? Vad händer med vår förståelse av livet och världen när vi ständigt har i bakhuvudet att vi skulle kunna bli anfallna? Hur långt borta ligger det att vi börjar leva utifrån en rädsla och en uppfattning att vi är maktlösa, att världen till och med i grund och botten är ond, och att andra folk och länder utgör hot mot oss?
Det finns en liten berättelse om en man ute på vandring, som överraskas av dimman och därigenom går vilse. Han kan knappt längre se handen framför sig, och dimmor och skuggor ruvade runt honom. Då ser han någonting komma emot honom på vägen, något mörkt, som rör sig rakt emot honom! Han blir stel av fasa, han försöker hålla sig så tyst han kan, men han vågar inte kliva åt sidan av rädsla att ramla ut på okänd mark. Paniken stiger i honom – tills det där mörka som kommer emot honom får konturer och stiger fram ur dimman… och han får se sin egen bror som är ute för att söka rätt på honom.
Det är bra med beredskap – men rädslan är en dålig rådgivare som kan göra hoten värre än de är.
Och förresten: vem har sagt att vi inte samtidigt kan vara förberedda också för det som är gott, som kan betyda att en ny och bättre värld börjar visa sig?
Människor har i vissa tider emotsett Jesu återkomst som en tid av skräck och dom, av plåga och straff. Men då är det nog just rädslan som viskat i deras inre, och inte de ord Jesus själv faktiskt använder. För det han beskriver här i vår berättelse är, att de som ska hålla sig beredda kommer att få uppleva något helt nytt, annorlunda, upplyftande och omvälvande, något bättre! De som har satt sin lit till Jesus och varit hans tjänare, kommer att få uppleva Guds rike där den störste inte är en maktfullkomlig despot, utan den som kommer att tjäna de andra. De som har hoppet kvar och faktiskt lever i förväntan att Gud har gott i beredskap för de som tror, kommer också att kunna förvalta det när det väl kommer. Och då de redan övat in det som är kärnan i det rike Gud förberett – tjänandet, kärleken till varandra – är det bara att sätta sig vid dukat bord när morgonen gryr över Guds värld med fred och rättvisa.
Det är klokt att vi är realistiska om de hot som finns i vår värld. Men inget säger att vi inte under tiden kan öva oss i att leva i en fredens värld, och låta den växa ibland oss redan nu så långt det är möjligt. Om vi istället för vår nästa börjar se fantomer och demoner där i rädslans dimma, hur skall vi då bli beredda för freden och friheten, för kärleken och godheten, allt det vi nu vill bereda oss för att försvara?
Så ja: se till att ha torrvaror och Trangiakök hemma. Men låt oss ändå, samtidigt, fortsätta att värna gemenskapen, fira nattvard och tända ljus tillsammans – för den dagen kommer när hoten av idag är ett minne blott, och DÅ vill nog ingen av oss missa att våga fira, tjäna och älska av hela vårt hjärta! Amen.
/Eva Eiderbrant, präst i S:t Olofs församling Norrköping
Söndagen före Domsöndagen
Lukas kapitel 12 vers 35-40
