Att känna sig ständigt granskad av en Gud som förmår att straffa en för medvetna och omedvetna synder är inte något man står ut med särskilt länge utan att brytas ner. Och det viktiga här är; den förståelsen av den gudomliga domen verkar inte heller särskilt förenlig med tron på en Gud som är kärlek.
När Jesus talar om dom öppnar han samtidigt ett fönster mot treenighetens mysterium. Fadern dömer ingen, säger han, utan har överlåtit domen till Sonen; samtidigt säger Jesus att han inte har kommit för att döma världen utan för att rädda den. Det är nästan som om de gudomliga personerna tävlar om att slippa rollen som sträng domare. Och redan här anar vi att Guds rättvisa inte liknar någon mänsklig rättvisa.
För en utmaning som man möter när man försöker förstå Guds rättvisa är att den – liksom Guds rike – inte kan jämföras med något annat av sitt slag. Vi försöker ofta föreställa oss domen genom våra egna bilder: den tuffa och iskalla domaren i ena hörnet, och den kärleksfulla, engagerade modern i det andra – hon som skulle göra allt för att ursäkta sina stökiga barn. Men Guds rättvisa och Guds barmhärtighet är inte två motsatta poler. De är ett och detsamma;
Guds rättvisa består i hans barmhärtighet, och hans barmhärtighet består i hans rättvisa.
När Jesus säger att de som har gjort det goda ska uppstå till livet och de som har gjort det onda till domen, är det lätt att tänka på gärningar som en vågskål. Men Guds dom är inte ett bokföringssystem. Vi människor dömer ofta oss själva långt innan Gud ens kommer till tals; genom våra val, vår likgiltighet, vårt avståndstagande från den kärlek som alltid söker gemenskap med oss. På så vis är domen, redan här i livet, ibland en spegel som visar vem jag har låtit mig bli.
Men framför allt är domen ett möte. Ett möte med Jesus själv, han som säger: ”Av mig själv kan jag inte göra något… min dom är rättvis, ty jag följer inte min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig.”
Och därför är domen kärleksfull, och eftersom kärleken alltid avslöjar det som inte är kärlek, är domen inte för att krossa oss – utan just för att befria oss.
Domen är därför inte först och främst ett hot. Den är kärlekens ljus som möter mörkret, och ljuset fördömer inte: det avslöjar för att hela.
Det som kommer fram i ljuset får i stället en möjlighet att försonas. Allt det goda i våra liv, likaväl som allt det som gått sönder, tas inte undan, sopas inte under mattan, utan omsluts av Gud själv. För kärleken är sann. Den möter oss inte i våra tillgjorda självbilder, utan i det verkliga livet, där vår ofullkomlighet är ett faktum.
Och just där, där vi inte är fullkomliga och där allt inte blev som vi tänkte, där vill Jesus möta oss. Där vill han försona oss med våra liv.
Det är hela målet med Guds handlande i Kristus: att befria och försona, inte att krossa och fördöma.
Domen är det som sker när Guds ljus möter mänskligt mörker. Guds dom handlar inte om att tilldela skuld för att kunna kräva vedergällning. Snarare är domen den hoppfyllda, ibland smärtsamma vägen till att uppnå en större kärlek. Som minnet av de krisfyllda och tunga perioderna i en människas liv ofta avslöjar, är domen ett priviligierat om än smärtsamt tillfälle att möta Gud.
Ett möte med Jesus kärleksfulla blick. En blick som inte förminskar sanningen, men som aldrig lämnar mig ensam med den.
Och därför är domen, hur märkligt det än låter, ett hoppets rum. Ett rum där vi får växa in i en större kärlek, den kärlek som avslöjar för att hela, som genomlyser för att försona, som dömer för att befria.
/Maria Blank, pastorsadjunkt S:t Olofs församling Norrköping
Domssöndagen
Johannesevangeliet kapitel 5, vers 22-30
