Vi är kallade till att leva ärligt, i sanning. Att tala sant, leva sant. Ett sådant skeende gör oss verkligt fria. Det vet vi alla som någon gång, eller flera gånger i livet, har trasslat in oss i olika livslögner, med ständigt återkommande slitningar i vårt inre. Jag talar om de där stunderna när vi behöver intala oss att vi visst vill, att det vi gör visst är rättfärdigt, när vi går emot oss själva i tron på att det vi gör är att handla i frihet. När vi befinner oss i livssituationer som splittrar vår förmåga, vår koncentration – situationer som gör att vi inte förmår att vara dem vi är, djupast sett.
Men vad är det som leder oss dit?
Enligt traditionen leder den andliga mognaden ofta genom kaos.
För öknen är en plats att möta sig själv, möta sitt eget kaos, sin egen friktion och våga tala sant om den – att låta den finnas där som något verkligt. Alltså att i sanning säga:
Här är jag. Det är första steget i självkännedom, vilket är det första steget till att lära känna Gud.
Att i sanning säga: Här är jag.
Men att våga tala sant är svårt. Det är rent ut sagt jättesvårt. Men den vi talar till är inte bara oss själva eller vår medmänniska, utan det är Gud själv vi skall möta i prövningens stund. Så där i öknen erbjuds ett möte med inte bara oss själva, utan med Gud själv.
Att i sanning få möta Gud och när vi talar sant blir vi fria.
Och just därför drivs Jesus ut i öknen och sätts på prov. Det är också därför som vi drivs ut i öknen och sätts på prov.
För mig är bönen prövningens enda verkliga hjälplina. För människan är skapad till bön. Det finns en bön i var och en av oss som vill flöda fram. Men bön kan vara en svår praktik, i synnerhet i prövningens stund, eftersom den kräver att vi vågar blotta vår längtan, rikta vårt begär och vågar just betrakta vårt liv i sanning.
Men det vi måste våga lita på, mitt där i öknen – är att den blick som möter oss är barmhärtig. För när vi ser på oss själva i sanning, alltså vågar tala sant om våra liv, då blir inte sanningsseendet hårt – utan befriande. Den blick som möter oss är fylld av nåd.
Öknen är en plats vi alla till slut kallas ut till och kommer att genomleva med insikten att öken leder till verklig andlig mognad.
Du är inte ensam i öknen, i prövningens stund. Änglarna finns där. Och rösten finns där. Löftet finns där. Hoppet finns där, för Han finns där. Han som kallar dig vid namn. Han som älskar dig villkorslöst, även om du själv inte tror dig vara förtjänt av det så är DET om något sant.
/Maria Blank, pastorsadjunkt S:t Olofs församling, Norrköping
Första söndagen i fastan, ”Prövningens stund”
Markusevangeliet kapitel 1, vers 12-13
