Hur kan han säga så?
Evangeliet är fullt av denna paradox. Vi möter omöjligheten i att leva upp till den standard Guds rike kräver. Jesus säger: ”Var fullkomliga!” – som om det faktiskt vore möjligt.
Och ändå vet han att vi inte är det.
Men längtan bor just där, i sprickorna. I det ofullkomliga. Längtan efter helhet, efter något större än oss själva. För vi bär alla på skuggor, på tvivel, på den trötta vissheten om vår egen otillräcklighet. Och ändå ser vi gång på gång hur frukten växer i de mest oväntade trädgårdar – hur bristfälliga människor kan bära god frukt.
Det omöjliga blir möjligt. Jesus manar oss att vara fullkomliga – inte för att vi redan är det, utan för att han vet något vi inte vet: att fullkomlighet inte handlar om fläckfrihet utan om öppenhet. Om nåd. Om kärlek.
Och det blir tydligt i dagens evangelium:
Att älska våra fiender. Be för dem som förföljer oss. Gå inte bara en mil utan två, med den som vill tvinga oss.
Vi har hört orden förut, kanske så många gånger att vi nästan blivit immuna mot dem. Men stannar vi upp, inser vi vilken radikalitet som finns här. Att älska sin fiende är inte bara en vacker tanke – det är en revolution. Ett brott med vår instinkt, vår känsla för rättvisa.
Vi vill ju gärna ha en Gud som står på vår sida. Som försvarar oss, rättfärdigar oss, bygger murar mot fienden. Men Jesus säger: älska dem. Inte bara tolerera. Inte bara avstå från hämnd:
utan älska. För även vår fiende är en människa som hungrar, som törstar.
och dessutom, för att lyfta fram evangeliet i dagens situation; radikaliteten i budskapet att just älska sin fiende i en värld som rustar upp för krig.
Det är här de tre nyckelorden hjälper oss: självbedrägeri, självprövning och eftertanke.
Självbedrägeri smyger sig in när vi börjar tänka: ”Det här budet kan väl inte gälla mig. Det måste väl finnas undantag?” Och så förklarar vi bort Jesu ord tills de inte längre utmanar oss.
Men Jesus säger det han säger – för att vi behöver höra det. Han genomskådar vår vilja att hålla fast vid vår egen rättvisa, inte för att fördöma oss utan för att befria oss.
Självprövning blir nästa steg. Det handlar om att se vårt behov. För här inser vi att vi inte klarar det själva. Vi kan inte i egen kraft älska våra fiender. Och just där blir evangeliet tydligt: Vi är kallade till det omöjliga för att upptäcka att Gud själv måste fylla oss med kärleken som gör det möjligt.
Eftertanken blir platsen där detta får sjunka in. Där vi kan be:
”Herre, jag klarar inte det här – men låt mig få se den andra med dina ögon.”
Det är där Guds nåd får arbeta i oss, så att kärleken kan sträcka sig ut mot vår nästa.
Och här kan vi tänka på Stefanos – den första diakonen i kyrkan.
Vi möter honom i Apostlagärningarna.
När den unga församlingen behövde människor som kunde tjäna praktiskt blev han den första diakonen – den som fick förkroppsliga vad tjänande kärlek betyder.
Men Stefanos blev också den första martyren.
Han talade om Jesus och drogs inför rådet.
Folket blev rasande och drog ut honom för att stena honom.
Och just där, i sitt livs mest brutala ögonblick, gjorde han det Jesus talar om i dagens text:
Han bad för sina fiender.
Han ropade:
”Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.”
Stefanos visar att det är möjligt – inte i egen kraft, utan i Guds.
Han kunde be för sina förföljare därför att Kristi kärlek redan fyllt honom.
Och låt oss också lyssna till en röst från en tid som på många vis liknade vår, när världen började att rusta upp för krig – när främlingen pekades ut som fienden, en fiende som skulle utrotas. Etty Hillesums var en ung judisk kvinna som skrev dagbok under nazisternas ockupation i Amsterdam. Hon kämpade med hat och ångest, men något växte fram i henne: en kärlek som inte lät sig förgiftas.
Hon skrev:
”Det enda vi kan rädda i dessa tider är vårt eget hjärta – och hålla det stort och orubbat.”
När deportationerna började valde hon frivilligt att följa med till ett arbetsläger för att sprida Guds kärlek i mörkret. Hon hjälpte de förtvivlade, hon såg vakterna som människor. Hon vägrade låta hatet ta makten.
”Vi har allt att göra för att utplåna hatet ur våra hjärtan – en droppe i taget.”
Och:
”När hatet mot förövarna blir lika dödligt som deras hat mot oss, då finns det ingen framtid.”
Etty dog i Auschwitz 1943, bara 29 år gammal. Men hennes ord lever kvar som ett vittnesbörd: att älska sina fiender är inte en utopi, det är en väg till frihet – även i det yttersta mörkret.
När Jesus säger ”Var fullkomliga” menar han alltså inte: bli felfria.
Han menar: ta emot min kärlek.
För det är inte våra prestationer som gör oss värdiga, det är nåden som bär oss, gång på gång.
Gud behöver inte vår fullkomlighet – han älskar oss redan.
Men vår medmänniska behöver våra goda gärningar.
Så Jesu ord är inte en börda utan en inbjudan:
”Var fullkomliga” – inte för att vinna Guds kärlek,
utan för att vi redan har den.
Maria Blank, pastorsadjunkt S:t Olofs församling
Reflektion över Matteusevangeliet kapitel 5, vers 38-48
Trettonde söndagen efter trefaldighet
