Jesus blir säkert lite bedrövad för han säger: ”Ingen profet blir erkänd i sin hemstad”. Men sedan fortsätter han att prata. Och han berättar om just Elia och änkan i Sidon, texten från Första kungaboken. Då händer något märkligt. Människorna som gått från att förundras över Jesus sätt att tala, till att försiktigt ifrågasätta honom, blir nu plötsligt ursinniga. Dom blir så arga att de driver ut Jesus till ett berg för att kasta ner honom ner från kanten. De blir så arga att de vill se honom död.
Varför? Vad är det i berättelsen om Elia som gör dem så upprörda?
Först behöver man förstå tiden och platsen där mötet mellan Elia och änkan äger rum. Det är en orolig tid. Efter kung Salomos död har det blivit bråk om makten och det förlovade landet delas i tu. Guds förbund med människorna skakas i grunden. Folket börjar glömma bort Gud och vänder sig till nya trendiga kulter med gudar som Baal och Ashera. Samtidigt blir det en flerårig torka och svår hungersnöd i det nya Nordriket, som får heta Israel. Gud utser då Elia till profet. Men Elia går inte till någon av städerna i Israel. Han går till trakten kring Sidon, en stad i nuvarande Libanon. En stad som har en historia av att förtrycka Israeliterna. Det är där och då som Elia träffar en sidoneisk änka, en änka som är så fattig att hon knappt kan baka en bit bröd åt sig och sin son. Men ändå sätter hon sin tillit till en okänd man och hans Gud. Hon ger av det lilla hon har och tack vare hennes tillit får hon del av ett bröd som aldrig tar slut.
Jesus står i synagogan i Nasaret, sin barndomsstad. Han har just läst ur profeten Jesajas bok: Ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet. Vad Jesus vill visa är stort och vackert; en framtid full av hopp. Men vad människorna ser är bara snickaren Josefs son. Han bestämmer sig för att utmana dem. Och så berättar han om en annan oväntad person. En person som får ta del av en oväntad nåd. Vad Jesus vill berätta är: ”Se! Guds nåd är stor! Se hur Guds glädjebud sträcker sig utanför Israels gränser!” Men vad människorna hör är bara en påminnelse om en smärtsam tid i folkets historia, en tid då man tvivlade på sin relation med Gud.
Kvinnan från Sarefat nära Sidon valde tro istället för tvivel. Hon får ta del av ett brödunder. I nattvarden får vi också det. I nattvarden får vi ta del av undret att bli ett med Kristus, ett med Gud. Men också undret att bli ett med varandra. Så är vi, fastän många, en enda kropp ty alla får vi del av ett och samma bröd. Vi blir en gemenskap som sträcker sig bortom rum och tid, bortom nationsgränser och livstider. En gemenskap som vilar helt i Guds nådefulla händer.
/Karin Molina-Larsson, präst i S:t Olofs församling
Första Kungaboken kapitel 17, vers 8-16
Femtonde söndagen efter trefaldighet
