Jag funderar med jämna mellanrum på vad egentligen en gudstjänst är? En riktig gudstjänst alltså. Om det nu finns sådana – eller rättare sagt – finns det oriktiga gudstjänster?
Kan man göra vad som helst? Kan man säga vad som helst?
Nej, det tycker jag ju inte. Jag är en person som gillar liturgi mycket (ordningen för hur vi firar gudstjänst). Jag tycker om att känna igen mig i böner, i psalmer, i orden och i momenten. Jag tycker om när det är ”heligt” och när jag känner av mysteriet.
Men samtidigt så gillar jag inte när ”heligheten” eller ”mysteriet” i sig blir det viktiga. Eller rättare sagt momenten och personerna som utför ritualen. När det blir viktigare än centrum – Jesus. Och jag gillar inte när det trivaliseras heller.
Kyrkohandboken är ute på remiss.
https://www.svenskakyrkan.se/kyrkohandboken
Den 15 maj ska alla remisserna vara inskickade och redan nu har Kyrkans Tidning sammanställt de remissvar som kommit in från stiften. Och av de svar som hittills kommit in så noterar Kyrkans Tidning att det finns tre ”tunga” (som de uttrycker det) som säger nej.
Tre tunga nej till handboksförslaget
Kyrkohandboksförslaget kan inte antas i den föreslagna utformningen. Det skriver Lunds pastorat i sitt remissyttrande. Även Institutionen för musikvetenskap vid Uppsala universitet och Föreningen Svenska Tonsättare säger nej till förslaget.
Lunds pastorat menar att textutläggningen i förslaget behöver gås igenom ytterligare en gång av experter. Texterna måste fungera både musikaliskt och teologiskt och det behövs bättre teologisk och språklig bearbetning. ”Teologin, språket och musiken kan inte behandlas var för sig, de är djupt sammanflätade med varandra i liturgin. Att låsa texten och låta musiken vara fri är att förringa musikens betydelse i förkunnelsen. Liturgiska texter och musik utvecklas i samspel”, skriver Lunds pastorat som även föreslår att gudstjänstmusik B-E ska lyftas ur handboksförslaget och att en gudstjänstbank ska läggas på nätet.
Remissyttrandet från Lunds pastorat, som undertecknats av domprost Kerstin Hesslefors Persson, vill också att författare och teologer får formulera nya texter tillsammans och att det inspireras till mer samarbete mellan teologer, musiker och författare.
Föreningen Svenska Tonsättare, FST, avvisar bestämt det reviderade kyrkohandboksförslaget med hänvisning till såväl arbetsprocess som slutresultat. Föreningen som organiserar landets professionella tonsättare inom hela konstmusikområdet, skriver att man tar mycket aktiv del i hur kyrkans musikliv utvecklas och att många av dess medlemmar själva på olika sätt är delaktiga i kyrkans musikliv, det liturgiska såväl som det konsertanta.
FST kritiserar i sitt yttrande att landets musikaliska kompetens inte har tagits till vara när förslaget togs fram. ”Trots den massiva kritiken från såväl vetenskapligt som konstnärligt och praktiskt-musikaliskt håll är det reviderade förslaget i allt väsentligt oförändrat från KHF 2012. Arbetet har dessutom utförts utan tydliga och vägledande riktlinjer, utan den kvalitetssäkring som bland andra ärkebiskopen efterfrågat och utan den nödvändiga transparens som ett framtida klingande kulturarv förtjänar”, skriver FST.
Institutionen för musikvetenskap vid Uppsala universitet skriver att man efter ingående granskning noterar stora och genomgående brister, både i det befintliga materialet och i de delar som helt saknas i förslaget. ”Bristerna, eller möjligheterna till förbättring, är så pass omfattande att ett färdigt resultat inom gällande tidsramar och rådande arbetsformer inte framstår som realistiskt”, skriver institutionen i yttrandet som undertecknats av professor Lars Berglund, prefekt för institutionen.
Barbro Matzols
En kommentar
Rebella undrar säger
13 maj 2016 – 10:21I din text antyds att åsikten att man ska hålla fast vid gammalt kyrkospråk och tradition hör samman med vad som ibland kallas "klassisk kristen tro" vilket väl eg. är en artonhundratalsförståelse av begreppet. Det är ett sätt att komma fram till en sådan ståndpunkt, ja, men sannerligen inte den enda. De flesta mer konservativt kristna i SvK kritiserar handboksförslaget. Det är korrekt. Men därav följer inte att den som ogillar förslaget är konservativ, ur någon enda aspekt av ordet.
Att man själv väljer en viss form behöver sannerligen inte heller betyda att man anser att den är den enda riktiga gudstjänsten. Vad man tappar om man har så många valbara alternativ att knappast två församlingar kommer ha likadana gudstjänster är igenkänningsfaktorn. Ju mindre gudstjänstvana, desto viktigare är den.
Vem ska välja hur gudstjänsten ska firas? Församlingen - hur då? Kyrkorådet? Nä rimligen prästen väl, möjligen i samråd med kyrkomusikern. Vi andra - vilken glädje förväntas vi ha av all denna mångfald? Glädjen över friheten att shoppa runt efter något som passar?
Jag är döpt och konfirmerad i Svenska kyrkan men känner idag lika mycket eller lite igen mig i katolska eller frikyrkliga gudstjänster. Alltså kan jag lika gärna församlingsshoppa över exakt hela spektrat, när nu igenkänningsfaktorn är så skral och ändå mer ska suddas ut framöver. I bägge fallen kommer gudstjänsten i resp församling att behålla formerna även om församlingen byter präst/pastor. Eventuella förändringar på den fronten beror inte huvudsakligen på hen.
Med alltför stor mångfald kommer mao SvK att reducera varje församling till en frikyrkoförsamling i mängden, helt frivilligt.
Nåja, jag tror nu inte att handboksförslaget kommer att antas. Och i sanningens namn är det redan nu lite så.
Carina Etander Rimborg svarar
29 mars 2024 – 06:22Hej Rebella
När det gäller vilka gudstjänster som ska firas i en församling (vilka alternativ från kyrkohandboken som ska/får användas) så är kyrkorådet/församlingsrådet som tar det beslutet. Inom det spannet är det prästen som är ytterst ansvarig för gudstjänsten – i samråd.
Jag tror precis som Fredrik Modeus skriver i sin bok (Längta efter liv) att en församling måste känna igen sig i sin gudstjänst. Samma tid, samma sorts gudstjänst, samma tilltal. Personligen tror jag också att det är viktigt att vissa moment i gudstjänsten är obligatoriska.
Sen tror jag det allra viktigaste är att församlingen/gudstjänsten verkligen är äkta. Då spelar det nog ingen roll hur gudstjänsten är.
Jag var i Tyskland för några år sedan och firade gudstjänst i en luthersk kyrka i utkanten av Berlin. Och trodde ju givetvis att jag skulle känna igen mig i gudstjänsten – vi är ju lutherska. Men döm om min förvåning när jag upptäckte att den gudstjänst jag vuxit upp med i Svenska kyrkan har betydligt mer inslag av det katolska än jag då var medveten om.
Det fick mig att förstå att traditionen och vanan påverkar min uppfattning om vad ”som är rätt” mer än jag förstått tidigare. Det är därför jag funderar på ´den minsta gemensamma nämnaren´ – och vad som är ´klassisk kristen tro´.
Kyrkohandboksförslaget har skapat ett underlag för att diskutera gudstjänst, teologi och vad som är viktigt när vi tillsammans ska göra just det – fira gudstjänst.
Jag tror inte det finns en ”lugn tid när allt var OK” och ett ”nolläge” som vi ska sträva efter att återgå till. Jag tror att den kristna gemenskapen och vårt kristna liv ständigt är och kommer att vara en diskussion och ett funderande. Nolläget och den lugna tiden med alla svar kommer vi kanske att få när vi kommer till vårt himmelska hem och sitter vid Jesus fötter. Om det är viktigt att få svar på frågor då – så kommer vi nog att få det.
/Carina
kommunikatör