Dagens predikan kommer från Janåke Hansson. Du kan höra den live i Klädesholmens kyrkan kl 11 eller i Rönnängs kyrkan kl 17.
Vi har nu kommit ett stycke in i fastan. Den inleddes med Askonsdagen. Under de tre följande söndagarna är det kampen ur några olika perspektiv det handlar om. Idag den tredje söndagen i fastan är överskriften: ”Kampen mot ondskan”.
Att vi människor står i en sådan kamp är inte svårt att se. Dagligen blir vi påminda. Den finns i våra egna liv, i vår oro för vår hälsa, i vårt sökande efter trygghet, mening med våra liv. Vi kan göra stora uppoffringar för att få det onda att vika undan så att vi kan få leva det goda livet tillsammans. Jag kan se det till exempel då många på kort tid, efter en vädjan via sociala media, generöst kan ge pengar för att bekosta en dyr operation för att hjälpa en svårt sjuk.
Vi ser också ondskan i de konflikter som får miljontals människor att fly från krig i sina hemländer. Men även här mobiliserar ondskan motkrafter. Vi vill göra något för att hjälpa offren för ondskan och driva det onda på flykt. Ondskan väcker vår kamplust.
Men samtidigt känner vi vår maktlöshet. Det fortsätter ju bara. Krigen tar inte slut. Bara fler och fler tvingas fly. Så därför kan vi känna igen oss i lärjungarnas maktlöshet när de inte kunde hjälpa mannen som kommit med sin sjuke son.
Men som om det inte var nog. Deras maktlöshet inför ett lidande de inte rådde på väckte människors kritik. Det står att några skriftlärda diskuterade med dem. De hade förväntningar på Jesu lärjungar. Men de kunde inget göra. Vilka som anklagelserna var och vad lärjungarna sa till sitt försvar vet vi inte. Säkert var de själva förvånade och förskräckta över sin maktlöshet. Jesus hade ju gett dem makt över demonerna. Så hade han sagt då han sände dem ut att predika (Mark 3:13-15). Men det fungerade inte.
Deras erfarenhet är också vår erfarenhet. Hur ofta känner vi oss inte maktlösa inför det onda? Hur mycket god vilja vi än har, så räcker den inte till. Utan istället fastnar vi i ändlösa diskussioner om ondskans grymhet och vad vi skall göra eller låta bli att göra (för det är ju ändå ingen idé) för att lindra världens nöd.
Mitt i lärjungarnas dispyt med de skriftlärda kommer Jesus. Han undrar vad som står på. Snabbt sätter han sig in i situationen och det hela avslutas med att Jesus hjälper den sjuke och helar honom.
Men ser det inte lite väl lätt ut? Vi som känner vår maktlöshet inför flyktingkrisen, cancern, våldet i förorterna, barnen ingen bryr sig om, religiösextremism, vi tänker; ”Så där lätt är det väl ändå inte? Vi ropar på Jesus och han fixar det.”
Nu säger inte heller Jesus det. Tvärtom säger han, när lärjungarna frågar varför de inget kunde göra, att deras ansträngning inte varit tillräcklig. Det fattades bön. Viljan till handling fanns där, också försöken att göra något. Men det fattades bön.
”Bed och arbeta”, på latin heter det Ora et labora”. Det är en uppmaning som ljudit genom hela kyrkans historia. Både bön och arbete behövs i kampen mot ondskan och det börjar med bön. B kommer före A. Bön kommer före arbete. Det är därför kyrkan alltid firat sin främsta gudstjänst inte den sista dagen i veckan, även om det ser ut så i våra almanackor numera. Nej, söndagen är den första dagen i veckan. I den tidiga kyrkan var det verkligen så. Lördagen var vilodagen och söndagen var den första arbetsdagen. Tidigt på söndagmorgon innan arbetet började, bad man och tog emot Kristus i bröd och vin i nattvarden, sedan gick man ut i arbete.
Sådant är mönstret för kyrkan. Vårt arbete i Guds rike, i kampen mot ondskan, börjar med bön. I mässan får vi ta emot Kristus för att därifrån ”stärkta av måltidsrasten” sändas ut i världen i vår Herres tjänst för att föra ned himmelens vilja på jorden.
Den tjänsten har vi främst i våra vanliga uppgifter. Var annars skulle vi ha den? Och kraften, fantasin och uthålligheten, i vår tjänst, den har vi i vår Herre och Skapare, Frälsare och Hjälpare! I Guds namn kan vi vinna seger!
Att det finns kraft att få i Gudsmöte ser vi också i evangeliet idag. Markus har med en detalj som indikerar något viktigt, nämligen, det finns kraft att få i Gudsmötet. Det står att när Jesus kom till folket så ”greps de av bävan”. Men inte på det sättet att de blev rädda. Tvärtom de ”skyndade fram” till honom.
Bävan som fick folket att skynda fram till Jesus berodde på att han strax innan, tillsammans med sina lärjungar Petrus, Jakob och Johannes i ett omtumlade Gudsmöte på Förklaringsberget, varit inneslutna i ett gudomligt ljus (läs om händelsen i Mark 9:2-8). Fortfarande påverkade av denna gudomliga urladdning kliver de rakt in, i en för lärjungarna nedanför berget, hopplös kamp. Men när Jesus kommer sker det som såg omöjligt ut.
Nu sker inte allt som vi ber om. Ondskan förmeras ofta snabbare än den kan drivas på flykten. Cancern dödar, människor skjuts ihjäl i förorterna och vi förblir likgiltiga inför människor i nöd. Tron svalnar, hopp byts ut mot hopplöshet. Jesus själv skulle strax efter denna händelse, avrättas som en förbrytare, på ett kors i Jerusalem. Men inte ens då Jesus död tas ner från korset är hoppet ute.
Sådant är också vårt hopp i tron på Kristus. Döden har inte sista ordet. Livet i Kristus slutar inte i nederlag. ”Jag skall uppstå igen”, sa Jesus till sina lärjungar. Så kan också vi tro på en uppståndelse efter vår död och en tillvaro där kampen mot ondskan är över. I Kristus har vi det hoppet och det ger oss kraft redan nu i vår kamp mot ondskan.
/Janåke Hansson
präst
Söndagens texter
1 Kung 18:26-29
Baalsprofeterna tog den tjur de hade fått och gjorde i ordning den. Sedan åkallade de Baal oavbrutet från morgonen ända till middagstiden: ”Baal, svara oss!” Men det kom inget ljud och inget svar. Då började de hoppa kring altaret som de hade rest. [27] Vid middagstiden hånade Elia dem. ”Ropa högre!” sade han. ”Han är ju gud, men han har väl sitt att sköta, han kan ha gått avsides eller vara ute i något ärende. Kanske han sover och måste vakna först!” [28] De ropade ännu högre och sargade sig med knivar och spjut som de brukade, så att blodet flöt. [29] Hela eftermiddagen fortsatte de i profetisk extas, ända till tiden för matoffret. Men det kom inget ljud, inget svar, inget tecken.
När tiden för matoffret var inne trädde profeten Elia fram och bad: ”Herre, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt det i dag bli uppenbart att du är Gud i Israel, att jag är din tjänare och att det är på din befallning jag har gjort allt detta. [37] Svara mig, Herre, svara mig, så att detta folk inser att det är du, Herre, som är Gud och att det är du som har vänt deras hjärtan bort från dig.” [38] Då slog Herrens eld ner och förtärde offret och veden, stenarna och jorden och slickade upp vattnet i diket.
[39] Folket såg vad som hände och föll ner på sina ansikten och ropade: ”Det är Herren som är Gud, det är Herren som är Gud.”
Upp 3:14-19
Skriv till ängeln för församlingen i Laodikeia:
Så säger han som är Amen, det trovärdiga och sanna vittnet, början till Guds skapelse. [15] Jag känner dina gärningar, du är varken kall eller varm. Om du ändå vore kall eller varm! [16] Men nu är du ljum och varken varm eller kall, och därför skall jag spy ut dig ur min mun. [17] Du säger: jag är rik, jag har vunnit rikedom och saknar ingenting. Och du förstår inte att just du är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken. [18] Jag råder dig att hos mig köpa guld som har renats i eld så att du blir rik, och vita kläder så att du kan klä dig och dölja din skamliga nakenhet, och salva att smörja dina ögon med så att du kan se. [19] Jag tillrättavisar och tuktar alla dem jag älskar. Visa iver och vänd om!
Mark 9:14-32
När Jesus med Petrus, Jakob och Johannes kom tillbaka till lärjungarna fann de mycket folk omkring dem och skriftlärda som diskuterade med dem. [15] Men när folket fick se honom greps de av bävan och skyndade fram för att hälsa honom. [16] Han frågade: ”Vad är det ni diskuterar?” – [17] ”Mästare”, svarade en i mängden, ”jag har kommit till dig med min son som har en stum ande. [18] Var den än faller över honom kastar den omkull honom, och han tuggar fradga och skär tänder och blir stel. Jag bad dina lärjungar driva ut den, och de kunde inte.” [19] Han sade: ”Detta släkte som inte vill tro! Hur länge måste jag vara hos er? Hur länge måste jag stå ut med er? För hit honom!” [20] De kom fram med pojken, och när han fick se Jesus började anden genast slita i honom så att han föll omkull och vältrade sig på marken med fradga kring munnen. [21] Jesus frågade hans far: ”Hur länge har det varit så här med honom?” Fadern svarade: ”Sedan han var liten, [22] och ofta har anden kastat honom både i eld och i vatten för att ta livet av honom. Men förbarma dig över oss och hjälp oss, om du kan.” [23] Jesus sade: ”Om jag kan? Allt är möjligt för den som tror.” [24] Då ropade pojkens far: ”Jag tror. Hjälp min otro!” [25] När Jesus såg att folk strömmade till sade han strängt till den orena anden: ”Du stumma och döva ande, jag befaller dig: far ut ur honom och kom aldrig mer tillbaka.” [26] Den gav till ett skrik och ryckte och slet i pojken och for så ut ur honom. Och pojken låg där så livlös att alla sade att han var död. [27] Men Jesus tog hans hand och reste honom upp, och han steg upp. [28] När Jesus hade kommit hem och lärjungarna var ensamma med honom frågade de: ”Varför kunde inte vi driva ut den?” [29] Han svarade: ”Den sorten kan bara drivas ut med bön.” [30] Sedan gick de därifrån och vandrade genom Galileen. Han ville inte att det skulle bli känt [31] eftersom han höll på att undervisa sina lärjungar. Han sade: ”Människosonen skall överlämnas i människors händer, och de kommer att döda honom, och tre dagar efter sin död skall han uppstå.” [32] Men de förstod inte vad han menade och vågade inte fråga.