Det borde vara en mänsklig rättighet att inte få dö ensam.


Jag tänker på döden, som jag lever med nästan varje dag i mitt jobb. Som präst är det mycket som handlar om döden. Begravningar, sorgehus, de som lever vidare, sorg och bearbetning. Ilska över att livet inte blev som de tänkt, eftersom döden kom in och gjorde livet till något annat.

Ofta när jag möter människor så hamnar vi i prat om döden och begravningar. Jag tänker att vi i vårt samhälle har så svårt för att prata om döendet och döden och när jag kommer som en representant för Svenska kyrkan, blir det liksom tillåtet. Människor vågar fråga och prata om det som vi inte pratar om annars.

Ibland blir det lite konstigt när frågorna kommer, som till exempel en gång i min gamla församling. Jag var ute på lunchen och kom till ett litet café och spelbutik, där fanns det ett gäng herrar som var där nästan varje dag. De ropade, -” Du prästen! Vad tror du händer när vi dör? Finns det någon himmel?” Och då blir det att stanna till och börja prata om vad jag tror, de tror och det ena leder till det andra. Jag märker att det här med döden är viktigt för människor och det är livsnödvändigt att få prata om det.

I dag så har döden blivit något som händer på sjukhus och ofta långt från vårt hem och vardag. Men jag ser också en tendens till att faktiskt människor försöker få dö hemma. Och där fungerar vården alldeles ypperligt. Våra hospisteam är fantastiska och många är de berättelser som jag får höra om de människor som är med och vårdar en nära anhörig till det sista andetaget.

Foto: Pallitativ vård
Foto: Palliativ vård

Och många har också någon hos sig när de dör, någon som sitter där och viskar sakta, håller handen och bara finns med. En trygghet och tröst. Ibland behöver man säga orden, ”Släpp taget, du får släppa taget och ge dig iväg”. Den döende lyssnar även om den inte kan prata, och kanske då så tar människan sitt sista andetag. Det är en gåva att få vara med när någon dör, lite svårt att förstå om du inte varit det. Men fråga de som varit med, alla är så glada över att de stannade kvar och det är inte farligt. Det råder frid över rummet och det blir tyst och stilla.

Men vi vet också att många många människor dör ensamma, kanske ligger i veckor utan att någon märkt att de inte visar sig. Det är tragiskt och fruktansvärt.

Det är därför jag tycker att det borde vara en mänsklig rättighet att inte få dö ensam. Varje människa borde få hålla någon i handen och höra någon stilla viska i örat, ”Att du får lämna detta jordelivet nu”.

Jaana Pollari Lindström- Präst i Svenska kyrkan Tjörn, Stenkyrka församling.
Jaana Pollari Lindström- Präst i Svenska kyrkan Tjörn, Stenkyrka församling.

Jesus dör idag, på korset. En fruktansvärd död, med mycket smärta och ångest. Men han var inte ensam, runtomkring honom fanns hans mamma, alla hans goda vänner och alla följde med honom i hans kamp för att dö. De kanske höll honom i handen, viskade sakta; att du får gå nu, du får släppa taget.

Jaana Pollari Lindström
Präst

2 kommentarer

Rebellas andra säger
14 april 2017 – 08:35

Inte mänsklig rättighet, men en FN-deklaration från 1975. Googla exv "de döendes rättigheter" eller "jag har rätt att inte dö ensam". Jag misstänker starkt att Sverige skrivit under den, men följer den gör vi inte ... ofta till förskräckelse för människor från andra länder där detta tas för självklarhet.

Ludvig Carlsson säger
6 oktober 2017 – 11:02

Bra du är Jaana, kommer ringa dig om ett möte med oss. F. n. på Kungälv
Kram Ludde

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.