Härom veckan visades i TV ett program om psykologins historia och om de grymma experiment som utförts på människor och djur för att skapa mer kunskap om hur vårt psyke fungerar.
I ett av experimenten togs en liten apunge från sin mamma och sattes i en bur. I buren fanns två konstgjorda apmammor: en uppbyggd av ståltråd, med en nappflaska med mat fäst i brösthöjd, den andra utan nappflaska men täckt med mjuk päls. Forskarna tänkte sig att den ena mamman gav mat och den andra trygghet och de ville se vilken av dem som apungen skulle välja. Svaret skulle säga dem något om vilket som är det mest grundläggande behovet: mat eller trygghet?
Den lilla apungen satt hela dagarna och klängde sig fast vid den av de konstgjorda mammorna som hade päls. När den blev hungrig, kilade den snabbt över till ståltrådsmamman med nappflaskan, men den var lika snabbt tillbaka, när den ätit sig någorlunda mätt. Det var tydligt vilken av mammorna som den föredrog. Blev den skrämd av forskarna medan den åt, skrek den och sprang direkt till pälsmamman. Hungern efter trygghet och värme var större än hungern efter mat.
Ibland har vi i kyrkan gjort som de här forskarna, delat upp människors behov i materiella å ena sidan och andliga å andra. Vi har låtit gudstjänstfirandet handla om de andliga behoven och lämnat de materiella behoven utanför. Kyrkan ska inte vara politisk, har vi sagt. Det där är inte vår sak.
Jesus gör tvärtom. Han möter människor med alla deras behov. När han botar sjuka rör han vid deras kroppar, han gör dem fysiskt friska, och därmed kan de bli fria från den sociala utstötningen som de drabbats av. Deras fysiska botande blir också en social upprättelse. Dessutom ser han dem i ögonen och upprättar deras tillit och livsmening. Botandet är både fysiskt, socialt och andligt och dessa sidor av människors liv hänger ihop med varandra.
På samma sätt är det med nattvarden, den måltid som evangelietexten denna söndag handlar om. I nattvardens alldeles vanliga bröd och vin, vardagsmaten på Jesu tid, ger Jesus sina lärjungar av sig själv fysiskt, socialt och andligt och utmanar dem att göra likadant. Brödet och vinet blir ett med våra kroppar och på samma sätt blir vår gemenskap och samhörighet med Jesus och med varandra fysisk och organisk. Den är sammanvävt liv, inte ett formellt kontrakt eller en medlemsstatus i en statistisk kolumn. Vi blir sammanvävda med Gud och med varandra, med människor i alla tider och överallt i världen. Därmed blir det också tydligt vilket ansvar vi har för varandra.
Nattvarden fortsätter utanför kyrkorummet. Där måste delandet fortsätta, så att ingen hungrar. Där måste människor få plats i samhällets sociala gemenskaper och där måste de få livsmod och tillit till livet, kärleken och Gud själv. Där måste vi dela med oss så att andra kan få mat och protestera mot obarmhärtiga regelsystem, som skapar fattigdom och missmod och ställer människor utanför sociala gemenskaper.
Just nu pågår Svenska kyrkans fasteinsamling och diakonuppropet mot utförsäkringarna. Båda är en konsekvens av det delade brödets heliga måltid.
Maria Klasson Sundin, präst och lärare i pastoralteologi i Uppsala.
Lämna ett svar