Trots att vi växer upp med förmaningar om att vara ärliga och tala sanning är vuxenlivet ofta fullt av lögner. Nödlögner, halvsanningar, direkta lögner och livslögner. Och vi intalar oss att det är ok att ljuga för att slippa lyfta upp problemen på bordet, ta konsekvenserna för det vi vet är fel och rädsla över vad som skall hända om vi verkligen säger sanningen. Och lögnerna gömmer sig på många områden i livet.
Man vet att man lever i en destruktiv relation men vågar inte bryta upp, så man låtsas att allt är bra. Man kanske utsätts för hot och våld, men håller skenet uppe för vänner och bekanta. Man äter eller dricker för mycket, men intalar sig själv att man inte har problem.
Man är fast i olika beroenden men försvarar sig med att man har allt under kontroll. Man tar hem saker från skolan och arbetsplatsen och kallar det löneförmåner istället för stöld. Eller smiter ut på privata ärenden på arbetstid eller tar en extra timmes ledigt här och där, och intalar sig att det är okej för att ingen märker det eller säger ifrån.
Man lever gott men intalar sig att man inte har råd att hjälpa världens fattiga, eller de hemlösa i ens egen omgivning. Och handen på hjärtat, trots att man vet att det är fel att betala någon svarta pengar, så vad gör man när man äntligen hittat en billig hantverkare, en bra barnvakt eller någon som är villig att städa ens hem och klippa ens gräsmatta för en bilig peng? Dövar samvetet med att kalla det väntjänster fast man aldrig tidigare sett människan som utför jobbet.
Jag tror att de flesta av oss har områden i livet där vi ljuger för oss själva, andra och Gud. Men om vi vill fördjupa vår tro, och bli trovärdiga så behöver vi arbeta för att bli mer sanna och ärliga. Ord och handling måste följas åt. Det vi säger och gör stämma överens.
Därför vill jag försöka leva så ärligt och öppet som jag kan. Försöka leva som jag lär, även om det inte alltid är så enkelt. För visst vore det underbart att nästa gång sonen frågar om vuxna ljuger, ärligt kunna svara:
– Nej, älskling. Vuxna ljuger inte.
Kram och Guds Välsignelse önskar jag dig som läser detta.
Forshaga Susanne
Lämna ett svar