Största möjliga tystnad om jag får be…
Jag vill gå igenom fastetiden i tystnad. Jag vill frigöra mig från orden, talet, bruset och de rusande tankarna. Jag önskar att det fanns ett slags retreat-märke att bära de dagar man vill vara i tystnad men ändå är på jobbet eller bland människor. Ett märke man kunde bära de dagar då man behöver en stunds stillhet och eftertanke i livet.
Jag försöker vara tyst och helt stilla någon gång varje dag men det är inte enkelt. Jag tycker det finns ord överallt, i tal, skrift, musik, tv, radio och datorn. Överallt kommunicerar orden och bilderna med mig. Och i bakgrunden hörs barnens datorspel och musik.
Pladder och brus
Och ja, jag störs av reklaminslagen i TV, pladdret i många radiosändningar, meningslösa och ytliga kommentarer i tidningar och media. Det är som ett brus vars största syfte är att brusa.
Du kanske tänker att om jag störs så kan jag väl slå av dem eller strunta i att läsa vissa saker, och du har rätt. Det försöker jag också göra ibland, men det är inte enkelt. Hur stänger man av synintryck och ljud under en dag?
Känslig kompassnål
För jag tycker det är så mycket ljud och synintryck överallt att det känns som jag förlorar fokus och lugnet i livet. Mitt inre är som en kompassnål som så lätt störs och slås ur kurs, jag behöver tystnaden och stillheten för att själen skall hålla sig i balans.
Och därför tänker jag försöka stänga av ordflöden och synintryck denna fasta. Som en slags vandrande retreat i vardagen. Inga onödiga ord, inga onödiga synintryck. Jag tänker vandra med ett par av mina sinnen delvis avstängda, hörsel och synen, och låta de andra sinnena fokusera på vad det faktiskt innebär att avstå något i livet, för att hitta något som är mer värdefullt än allt det ytliga. Kanske lär jag känna Gud lite djupare, kanske mig själv. Men jag är övertygad om att det är i tystnaden jag kan hitta den djupare förståelsen av livet.
Därför går jag nu in i största möjliga tystnad. En ordets och intryckens fasta för att försöka hålla själens kompassnål i balans och stillhet.
På återhörande,
Forshaga Susanne Brännhammar
Lämna ett svar