Tiden mellan påsk och pingst är löftet om och väntan på Anden, hjälparen. Den som kommer till oss, bor i oss och delar våra liv. Men kan det vara så att vi ibland har stannat kvar i detta mellanrum som är i tiden mellan påsk och pingst? Vi kan ana påskens glädje över livets seger och tro på den Gud som har dött och blivit levande för oss men andens verklighet i våra liv vågar vi tro på den? Vågar vi tro på Guds närvarande gestalt hos oss idag?
Vågar vi tro på en sanningens ande som vill vägleda oss? Vågar vi tro att det finns en hjälpare som finns hos oss? Vågar vi leva i pingstens tid eller är tron på Anden något som andra har tagit patent på som en känslomässig bekräftelse på Guds närvaro?
Oberoende av våra ord, vår kunskap och våra känslor finns sanningens ande hos oss, precis som luften vi andas och i varje hjärtslag. Sanningens ande ger oss styrkan att våga vara de vi är tänkta att vara. Sanningens ande är hjälparen som inte lämnar oss.
Jesus säger att den helige Ande skall påminna och vittna för lärjungarna om allt vad han har sagt dem. Men också vägleda dem. Hjälparen som påminnaren är en viktig funktion. Gång på gång behöver vi påminnas om Guds närvaro och omsorg. Gång på gång behöver vi påminnas om den kärlek som gör det möjligt för oss att leva. Gång på gång behöver vi få hjälp att förstå och tolka och att ana det mysterium som livet är.
Anna Lundgren,
kyrkoherde i Sao Paulo, Brasilien
Lämna ett svar