Apostladagen, årg I, 2012, Lukasevangeliet 5:1-11
För några veckor sedan stod jag med fötterna ute i vattnet på stranden vid Gennesaretsjön. Jag var på resa med mina arbetskamrater och vi fick bekanta oss både med några av de platser där Jesus och hans vänner vandrade för 2000 år sedan och med platser och människor som hör dagens Israel och Palestina till.
Dagen innan hade vi åkt buss från Jerusalem, genom den karga Juda öken, där berg och dalar avlöser varandra i en stor, gulvit tomhet, förbi Jeriko och genom den grönskande Jordandalen, där odlingar av olika slag prunkar längs flodens stränder. Nu var vi vid den sjö, där så många av bibelberättelserna utspelar sig.
På varje plats med anknytning till Jesus har kyrkor rests till minne av specifika händelser. Många av kyrkorna är så gamla som från 300-talet, medan andra är moderna skapelser från 1900-talets andra hälft.
Turistgrupper och pilgrimer från världens alla hörn strömmar förbi och det var en fascinerande insikt att pilgrimsbesöken till dessa platser börjat mycket tidigt. Arkeologiska fynd visar att det redan ett par årtionden efter Jesu jordiska liv firats kristen gudstjänst på flera av de här platserna.
Att stå där, med fötterna i det mjuka vattnet, vid Gennesaret, och blicka ut över sjön och de omgivande bergen, gav en känsla av tidlöshet.
Här, någonstans i närheten, var det som Jesus klev i båten och bad Simon att ro ut en bit. I det här vattnet simmade all fisken, som först inte ville låta sig fångas alls och sedan fyllde näten, så att de nästan inte gick att dra ombord. Här var det och här stod nu jag och visste att jag kanske bara kommer att göra den här resan en gång i mitt liv.
För Simon, däremot, var det här en syn han såg så ofta att han knappast tänkte på den längre. Varje dag, eller mer troligt varje natt, utom sabbaten, åkte han ut på sjön för att göra det som var hans yrke: att fiska.
Den här sjön var inte en unik plats, den var hans hem och hans vardag. Fisket var hans plats i livet och det han kunde mest om av allt. Han visste var fiskarna brukade stå i stim och var det var lönlöst att kasta ut nätet.
Simon och hans arbetskamrater möter det stora mysteriet och Guds ansikte mitt i sin vardag. I sin egen fiskebåt får Simon uppleva hur allting ställs på ända och det han trodde sig veta inte räcker till för att förstå det som nu händer. Var inte rädd, säger Jesus. Från denna stund ska du fånga människor.
Livet är förvandlat, och ändå inte. Simons fiskekunskaper kommer att behövas även i fortsättningen. Hans uthållighet, hans förmåga att hantera seglen i storm, hans kunskaper om hur man undviker grundstötningar och hur stormar snabbt kan blåsa upp, där vattenytan är stilla och lugn. Hans insikter om att redskapen behöver hållas i gott skick, också när fisket inte varit lyckosamt, för att det ska gå bättre nästa gång.
Och när jag står där i vattenbrynet tänker jag att det är så Jesus gör. Han kallar oss mitt i vår vardag, där vi tycker att vi vet hur det mesta fungerar, ställer våra begrepp och föreställningar på huvudet, ger oss mod och hopp och sänder oss ut i det nya för att använda våra kunskaper på nya sätt.
Mötet med de platser som var vardag för Jesus och hans vänner sände mig hem till mitt eget liv och arbete, till de platser jag inte alltid ser för att de är så välbekanta. Det är där min kallelse ska ta form.
Maria Klasson Sundin
Lämna ett svar