Graven var tom. Kvinnorna hade mött änglar. Jesus var uppstånden från det döda. Ändå kunde de två lärjungarna i Evangelietexten inte förstå. Det gick inte att begripa. Inte att ta det till sig.
Det var inte med glädje som de två lämnade Jerusalem. De var inte sända ut att vittna om det som hänt. Tvärtom. De var bedrövade och vilsna. Vad var det som hade hänt? Dödskampen på korset var allt de kunde se. Nu ville de bara hem.
Hem. Det är så många som vill hem, men som tvingats fly hemorten för att undgå lidande och dö. Inte sedan andra världskriget har så många människor varit på flykt runt om i världen. Nästan 700 000 har sökt sig till Etiopien där jag bor och arbetar; från Sydsudan, Somalia, Eritrea, Sudan och andra länder runt omkring.
De lämnar allt som inte går att bära. Ofta tvingas de också lämna bakom sig de som inte orkar fly – de sjuka och gamla. Andra klarar inte den utmanande vandringen. Barn och kvinnor söker tryggheten någon annanstans – i främmande land. Männen är ibland med och ibland inte.
Då var Jesus där. Lärjungarna kände inte igen honom. Förblindade av smärta såg de bara en man. Vem som helst.
Vi kan inte lämna människor ”åt sitt öde”. Som kristna är det vår plikt att vandra med, att göra det vi kan för att människor ska leva utan fruktan och finna en ny tillvaro i trygghet. Jag tänker på lutherska världsförbundets humanitära arbete bland flyktingar – ofta i de värsta kriserna i världen. Kristna som du och jag sliter hårt dag efter dag för att människor på flykt ska få en dräglig tillvaro.
Jag tänker på Etiopisk ortodoxa kyrkans långsiktiga arbete för att ungdomar ska få utbildning under tiden de tillbringar i flyktingläger – en förberedelse för en bättre framtid. Jag tänker på Mekane Yesuskyrkans stöd både till flyktingar och byarna runt flyktinglägren. Jag tänker på Svenska kyrkans gemensamma arbete i ACT-alliansen där vi är många som tillsammans drar vårt strå till stacken. Trots de väldiga behoven och ondskans grymhet kan vi göra en insats.
Jesus frågar lärjungarna: ”Vad är det ni talar om?” Det är knappt de vill svara. Kleopas nästan fräser åt honom: ”Vet du inte vad som hänt?” Den andra mannen eller kvinnan är bara tyst. Jesus ber dem att berätta.
Kleopas berättar om den Jesus som de följt och trott på, men som nu blivit dödad. Om besvikelsen. Om den tomma graven och kvinnornas berättelse. Jesus går då igenom skriften från början till slut och visar dem att den talar om honom. Om Jesu död och uppståndelse.
Då ber de honom komma med in. Jesus följer med dem och slår sig ner för att äta. När Jesus bryter brödet – öppnas deras ögon. De känner de igen honom! Jesus försvinner. Glada rusar lärjungarna (i mörkret?!) tillbaka till Jerusalem och vittnar om det som hänt. De möts av påskropet: Jesus är uppstånden. Han är sannerligen uppstånden!
Under vägen hem förvandlades lärjungarnas situation. Jesus gav dem kraft att trotsa mörkret och återvända till Jerusalem. De kunde inte låta bli att tala om vad de sett och hört. Till syvende och sist är det bara tron på den levande Herren – Jesus Kristus som möter oss i livet, i ordet och sakramenten – som kan ge livet dess djupaste mening och innehåll.
Som kristna kan vi peka på Jesus med vad vi säger och vad vi gör – ytterst med hela vårt liv. Vi som erfarit något av uppståndelsens glädje och triumf över ondska och död är kallade att vara vittnen och medvandrare till de män och kvinnor, unga och gamla, från alla folk, som ännu inte fått sett Jesus i sina liv.
Ge oss o Herre, öppnade ögon. Vi vill se Jesus. Tillhöra honom. Lär oss att lyssna. Höra hans stämma. Ge oss o Herre, öppnade ögon.
Torbjörn Toll
Präst, kontaktperson för Svenska kyrkan och lärare vid Ethiopian Graduate School of Theology, Addis Abeba, Etiopien.
Lämna ett svar