0
Israels folk vandrar genom Sinai på väg mot sitt land. De har fått uppleva Guds omsorger på många fantastiska sätt under de senaste åren. Gud har delat Röda havet för dem och skickat eldstoder, molnstoder, manna och vatten. Få grupper av människor har upplevt så många fantastiska under som denna skara.
Ändå karaktäriseras hela vandringen av gnäll och klagan. När Gud ger dem manna vill de ha kött istället. När Gud uppenbarar sig och talar till dem bygger de ändå snart en guldkalv att dansa runt. Missnöjsamheten går som en röd tråd genom ökenvandringen, trots att de har allt de behöver.
På söndag är temat ”Ett är nödvändigt” och detta tema är aktuellt både för de ökenvandrande israeliterna och för oss idag. För visst är det hemskt svårt att se vad som är verkligt viktigt.
Israeliterna har både eldstoder och molnpelare, men tvivlar ändå på Guds kärlek och närvaro. Vi i vårt samhälle har ofta alla våra fysiska behov tillgodosedda men känner oss ändå inte nöjda och till freds. I en av mina favoritböcker, Tisdagarna med Morrie, säger den döende Morrie till sin adept: Vi behöver mat, men vi vill ha chokladglass och det uttrycker väl situationen ganska bra.
För vad är ”mat” och vad är ”chokladglass”, vad är nödvändigt och vad kommer i andra hand? Jesus säger att vi inte ska göra oss några bekymmer för morgondagen, att vi bara ska söka Gud och vara nöjda med vad vi har just nu. Det låter lättare sagt än gjort! Jag har räkningar att betala, predikningar att skriva och ett hektiskt schema. Utan planering skulle det inte gå ihop. Men kanske är det inte planerandet och pusslandet Jesus vänder sig mot, kanske är det själva bekymrandet.
Vi lägger så mycket oro och energi på sådant vi inte kan påverka istället för att fullt ut hänge oss åt livet.
Oro, ångest och stress drabbar oss alla. Vi försöker ständigt nå längre och klara mer. Vi vill träna mer, lyckas bättre på jobbet, ha större socialt liv, umgås mer med barnen och vila mer. Tänk om man kunde vara på djupet nöjd och tillfreds med vad man har, på djupet inse att ”ett är nödvändigt”. Då skulle man bli lycklig men också mycket provocerande.
För den nöjda har inget behov av att göras om och passa in, inget behov av allt som marknadskrafterna lockar med. Den nöjda framstår lätt inför andra som dryg och översittande eller som lat och stagnerad, men hur hittar vi en nöjdhet som inte är något av detta? En nöjdhet som bara är just nöjd, nöjd med vad man har och kan, utan att för den skull sluta sträva framåt mot förbättring. Hur blir jag en människa som har bekymmer, men som inte gör mig bekymmer?
Jag tror att svaret på den frågan tar en livstid att hitta och det är få, om ens någon, som når målet om fullständig harmoni. Men kanske spelar det ingen roll, kanske är det inte målet utan vägen som är poängen. Kanske ska du bara slå ihop din dator en stund, ta ett djupt andetag och inte göra dig några bekymmer, en sekund i taget…
Ida Eklund
Präst Höllvikens församling
Lämna ett svar