Härmed kallas de som vill och kan att hjälpa dem som är i sorg och rädsla, i nöd och smärta. Kallelsen går inte till dem som talar de argaste orden eller skanderar slagord högst. Kallelsen går inte till de starka denna gång, utan till de svaga.
Idag går kallelsen till dig som bär ditt eget mörker med dig. Du, vars hjärta blivit uppslitet av sorg, som vet hur lidandet känns. Nu behövs du.
Du ska komma ur ditt mörker och bli en som vandrar. Du behövs, för du bär på den plågades kunskap. Du ska vandra. Ditt mål ska vara Trollhättan.
Gå, du som lidit, för du bär på den vishet som behövs i mörkret. Din vishet, den dyrköpta, den som handikappat dig.
Du trodde kanske inte att ditt handikapp var en vishet? Din erfarenhet är en kedja runt din fot, inte en spotlight som kan lysa upp din och andras väg. Men våga tro på dunklets vishet. Den gör mörkret bara lite, lite ljusare.
Din vishet är ett flämtande stearinljus. Du vågar kanske inte, inte först. Det är förståeligt. Men en dag ska du våga. En dag ska du tända ditt stearinljus, öppna din dörr, och gå.
Och det är då du ska se dem, de andra. Oss andra. Vi som också kommer ur skuggorna.
Du ser ett ljus vid horisonten, så svagt att du nästan tror att du lurar dig själv. Men nej, det kommer närmare. Från ett annat håll ett annat guppande, svagt ljus. Från alla håll går vi. Vi bär med oss vårt mörker och vårt ljus, vår saknad och vår kärlek.
Och nu är du en del av denna rörelse, av ljus som dras till ljus.
Där går vi: En slagen och sargad skara som bär på lågor så svaga att de nästan ger upp, som vinden kan släcka när som helst. Men vi går. Vi kommer att mötas, kanske snart. Flämtande lågor, burna av svaghetens apostlar. Sorg som känner igen sorg, dunkel som ledsagar dunkel.
Den rykande veken ska inte släckas. Och en dag ska vi vara där, på plats. En katedral av svaga lågor, burna av en sargad skara.
Stearinljusen flammar starkare nu, lyser upp tillsammans. Mörkret är lika kompakt därute, hopplöst som sorgen. Men ljusen! De svaga, flämtande ljusen blir ett sken. En hamn av ljus på stormens hav.
Ljuskatedralen är vi, som ska mildra mörkrets makt och skina för dem vars smärta är akut. Ensamhet ska mötas av värme, outsäglig smärta famnas av ett mjukt sken.
Och du, och den smärta som drabbat dig, ska vara en del av detta. När du delar med dig av din tomhet, blir den fylld av något, fylld av kärlek. När två möts, som sörjer, kan det som var mörker få en mening.
Du ska vara en av dem som känner igen ett sargat hjärta. Du ska stå där, en av sorgens ordensmedlemmar, och låta din smärta omvandlas till kärlek.
Och du ska väl inte vandra över vidderna, fysiskt bege dig till Trollhättan, med ett stearinljus som ditt enda skydd. Men du ska svara på kallelsen att låta kärleken segra, visa dem vars sorg är färsk att även det svagaste ljus förgör mörkrets makt.
Så står i Romarbrevet, en av texterna denna söndag, den söndag som handlar om hur vi ska hjälpa varandra att leva i den värld som är vår: Kärleken vållar inte din nästa något ont. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet.
Det enda som hjälper i det meningslösa är att andra människor som vet vad smärta är visar kärlek. Minns detta, du medmänniska bland vraken på sorgens ocean: Kärleken bor i det svaga ljus som bärs av en trasig vän.
Så du är kallad: du ska bära ditt svagt flämtande stearinljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret skall inte övervinna det.
Charlotte Frycklund
Charlotte är präst och samordnare för jourhavande präst på www.svenskakyrkan.se/jourhavandeprast
Lämna ett svar