Tankar inför femte söndagen i påsktiden 24 april
De senaste dagarna har tre ”verkligheter” krockat för mig. På pendeltåget, utanför McDonald’s, och i söndagens evangelium.
De senaste dagarna har tre ”verkligheter” krockat för mig.
Den första är den jag mött på några olika platser den här veckan. Bland annat på pendeltåget mellan Stockholm och Upplands Väsby och utanför McDonald’s vid Johanneskyrkan här i Malmö.
Den andra är den här söndagens evangelietext.
Den tredje är den som jag just nu läser om, i en biografi över Óscar Romero.
Den första verkligheten kom till mig genom en utsträckt hand, som visade några små ikoner med Jesus och Maria för mig. I den andra handen en kaffemugg med några mynt. På ett annat tåg kom den till mig i en hand som sträckte tidningen Romfolk mot mig. Utanför McDonald’s mötte jag samma verklighet i en kram. Under flera månader hade vi mötts nästan varenda kväll i Johanneskyrkan innan det var dags för vila. Nu när kyrkan var stängd blev det en kram, och några ord om att det är kallt att sova ute.
Den andra verkligheten talar om att vi ska älska varandra såsom han har älskat oss, om att ge sitt liv för sina vänner och att nu är vi inte längre tjänare utan vänner. Vi ska bära frukt som består och än en gång: Älska varandra.
Den tredje berättar om Óscar Romero, som mördades vid altaret i San Salvador 1980. Biskopen som större delen av sitt liv var en rätt traditionell, konservativ präst, men som kom att bli omvänd av just verkligheten. En verklighet som funnits där hela tiden, en verklighet som han sett hela tiden, men en verklighet som inte trängde in i djupet av hans hjärta förrän hans vän, prästen Rutilio Grande, blev mördad på grund av sitt arbete för de fattiga. Då upptäckte Romero att de fattiga inte bara var de fattiga – utan Kristus som lever bland oss.
De här tre verkligheterna krockar nu för mig.
Efter alla dessa kvällar och nätter i Johanneskyrkan, med människor som inte haft någon annan plats som vila för natten än en hård kyrkbänk eller ett kyrkgolv, har något hänt med mig. Nu ser jag något annat, någon annan än jag gjorde innan den här vintern. När handen med ikonerna sträcks mot mig ser jag Hans hand. I tidningsförsäljarens glada leende när jag köper tidningen anar jag Hans leende, och när jag får den där kramen och de småhuttrande orden om att det är kallt att sova ute tänker jag att det var Honom jag delade nätterna med där på kyrkgolvet. Det som Romero upptäckte och predikade har jag fått uppleva den här vintern. Kristus som lever bland oss.
Han har älskat oss, han har gett sitt liv för oss, han kallar oss numera för sina vänner och han vill att vi älskar varandra.
Romero levde i hans efterföljd. Älskade som han, gav sitt liv som han och var de fattigas vän.
Min bön är att jag själv och min kyrka inte bara ska berätta om detta stora, utan finna vägar att leva berättelserna. Det är att växa i tro!
Per Kristiansson
präst, Svenska kyrkan i Malmö
Lämna ett svar