Kom med i stolthetsparaden

Kannan hade ramlat, ringarna hade rullat över kanten och ner i sophinken som skulle ut. Där bland allt skräp låg de, för mamma, mycket värdefulla ringarna. Det gick inte att ta miste på hennes glädje. Nybakade bullar hade vi, så bullfesten var lättordnad.

Glädje och fest är inte helt ovanligt i sådana här sammanhang när något återfinns efter att ha varit förlorat. Vi får vara med i flera sådana berättelser i Bibeln.

En pappa ställer till med en stor fest när sonen kommer tillbaka. En son som pappan långt tidigare trodde sig ha förlorat.

En kvinna som har tappat ett av tio silvermynt skaffar fram bra belysning och storstädar hela huset för att finna myntet. Hon lyckas hitta det och glädjen är så stor att hon måste be grannar och vänner komma in och glädjas tillsammans med henne.

Mest bekant i sammanhanget är nog berättelsen om herden som har hundra får och vid inräkningen upptäcker att ett får fattas. Han lämnar hjorden för att ge sig ut och leta. Återfinnandet av det som var förlorat blir till större glädje än glädjen över att ändå ha haft koll på de nittionio andra fåren.

Berättelserna beskriver Guds glädje när en människa som gått förlorad vänder tillbaka. Efterlysningsnoteringen i Guds anteckningsbok kan strykas.

Varje människa är skapad till ett mästerverk av Gud själv. Varje människa är därför oerhört värdefull. Guds glädje över återfinnandet går inte att ta miste på. Alla änglar är med och delar glädjen.

Det kittlar lite i tanken på hur änglarna gör när de gläds och ställer till fest. Kanske blir det en salig röra? En himmelsk prideparad! Gud känner säkert stolthet över återfinnandet. Han som bär för mig ett Fadershjärta, skrev Lina Sandell i sin psalm Blott en dag. En stolt Far. Som ser att det som var förlorat nu är återfunnet.

Det kan vara en hög tröskel för att ta klivet fram och acceptera att vara återfunnen. Vad har hänt under tiden då vi varit förlorade? Vad har vi gjort? Är vi ens värdiga att säga att vi är återfunna? Är det lättare att bli van vid och acceptera att vi är losers?

Paulus talar om överträdelser i Efesierbrevet. Att leva på världens vis leder till död. Att följa egna begär och handla efter egna tankar kallar Paulus för olydnad.

Men Paulus sätter inte punkt där. Det är inte slut i och med överträdelserna. Paulus lyfter fram nåden. Han säger att det inte beror på gärningar, ingen ska kunna berömma sig. Vi får ta emot en gåva från Gud. Paulus påminner återigen om att vi är Guds verk, vi är skapade på nytt genom Jesus Kristus. Vad är anledningen till denna nya chans? Jo, vi ska göra de goda gärningarna som Gud från början har bestämt oss till.

Vi får samlas till gudstjänst i kyrkan. Gud har redan startat festen. Han gläds över var och en som vänder sig till honom. Vi får komma och mötas av barmhärtighet och godhet. Vi är räddade. Det är resan till kyrkan vi ska göra. Det är i kyrkan vi ska festa. Vi får möjlighet att be om förlåtelse för det som har gått fel. För det är mycket som har gått fel. Det vet Gud och det vet vi.

Vi misslyckas och har inte gjort det som Gud bestämt oss till. Den här veckan firas gudstjänst på olika sätt och på olika håll i Svenska kyrkan. Inte bara i Sverige utan runt om vår jord i en världsvid kyrka.

Det var nära ögat. Vi kunde gått förlorade. Men Gud har letat och han har funnit. Det är glädje och det är fest. Vi har fått nytt liv tillsammans med Jesus Kristus. Stoltheten är inte genom våra gärningar. Stoltheten bär vi av nåd. Endast av nåd.

Ing-Marie Lundberg
Stiftskonsulent teckenspråkig verksamhet Uppsala stift