Elfte söndagen efter Trefaldighet, 7 augusti
När jag lyssnar till texterna denna söndag så kan jag gripas av sorg, som tenderar att tippa över i resignation. Jag tänker till exempel på Gamla testamentets texten från Amos.
Profeten är rasande över samtidens religiösa människor. Han är så upprörd att han i Guds mun lägger ord som:
”Jag avskyr era fester, jag hatar dem, jag står inte ut med era högtider.
När ni offrar till mig och kommer med era gåvor vill jag inte veta av dem, jag vill inte se era offer av gödboskap.
Men låt rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström!”
Gud är trött på de religiösa, menar Amos som var en färgstark profet på 700-talet före Kristus. Det där som Amos rasade över för två tusensjuhundra år sedan är faktiskt inte åtgärdat än. Inte i kyrkan och inte i samhället.
Vi offrar inte gödboskap, men mycket annat i Amos text känner vi igen alltför väl från vår egen tid.
Våra högtider, gudstjänsten, är kanske lika självupptagna som de var då. Religiösa människors på Amos tid skiljer sig kanske inte så mycket från oss som möts i de stora husen runt om i vårt land…
Inbjuder vi vår medmänniska till gemenskap eller är det viktigare att fira vår gudstjänst på rätt sätt – och som vi alltid gjort?
Har vi en medveten reflektion om vår levnadsstandard, vårt slöseri med råvaror och energi. Vårt sätt att leva är något som tär hårt på våra gemensamma resurser för mänsklighetens överlevnad.
Jag läste att Sverige gör av med lika mycket el som Indien. Inte per capita utan per land. Bara som en bild av vår värld.
Så bidrar vi till svält och utarmning jorden runt. Vår levnadsstandard påverkar andra människors möjlighet att leva ett rikt liv.
När Amos ropade ut sitt budskap var Israel ett slags teokrati utan någon skiljelinje alls mellan religion och stat. Sverige kallar sig knappast längre ett kristet land – men vissa värden hålls högt av många med makt i vårt samhälle. Nu talas det på ett oroande sätt om Svenska värderingar. Ett begrepp som är svårt att se vad det riktigt ska innehålla. Särskilt om man menar att det till innehållet finns Svenska värderingar som skiljer sig från tex norska, franska eller …
Amos vilar stadigt på en ideologisk grund. En grund som många står på, medvetet eller omedvetet, även om vi numera lever i ett så kallat post-kristet land.
Amos talar om rätten som ska tillåtas välla fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström! Här finns något att bita i för oss som kyrka.
Var och hur behöver rättens strida strömmar forsa fram i det lokala samhället? Orättvisor och förtryck behöver lyftas fram och benämnas. Predikan är den givna formen för att påtala sådant som förtrycker människor.
Vi har i kyrkan en vacker, men också krävande tradition att tala tydligt om orättvisor. Från profeterna, över Martin Luther och Olaus Petri har vi ansvar att påminna samhället om det som inte står rätt till. Kyrkan måste helt enkelt blanda sig i dagens politiska frågor och i debatten hävda alla människor som på olika sätt har det svårt. En kyrka som tydligare tar parti för de på olika sätt små i samhället – ja det är en viktig konsekvens av Amos ord i dag.
Dagens tema är tro och liv. Och vill sätta fokus på behovet av att det hänger samman det vi säger, lär och tänker – med det vi gör och lever ut. Det ska råda harmoni mellan ord och handling.
Och då riktas udden i dagens budskap inte mot andra, inte mot politiker och andra makthavare – utan mot oss själva.
Mot mig som individ, mot oss som kyrka och församling.
Det händer att församlingen och kristna gör det svårare för den sökande människan att hitta rätt med sin längtan. Vi kan dölja Gud bakom krångliga ord och former eller alltför dyrbara saker i en fattig värld. Eller ännu värre, kristna döljer Gud bakom sin egen synd; bakom skvaller, maktkamp eller sin rädsla för det nya.
Det ska råda harmoni mellan ord och handling.
Dessa saker stöter ofta bort människor som söker sin livsväg.
En församling som håller på traditionen – men tappat upprinnelsen, ursprunget till den ena eller andra traditionen är inget som lockar sökaren. En församling som är alltför upptagen med sin egen hierarki och interna maktkamp är inte heller något som lockar sökaren.
Det som stöter bort människor från vår församling är det som också gör oss själva förtvivlade och uppgivna.
Det finns inget viktigare skyltfönster för församlingen än du. Vad du säger och gör är vad människor kommer att bedöma församlingen utifrån. Pratar du illa om den gemenskap du tillhör, sprider skvaller om andra i församlingen – så är det av avgörande betydelse för församlingens rykte och atraktionskraft.
Två saker behöver vi tänka på framöver – i vår församling:
– Att hålla i minnet vad kyrka handlar om. Vad som är centrum – och vad som är periferi och därmed mindre livsnödvändigt.
Det där är inte det enklaste för kyrkopolitiker eller en kyrkoherde. Här behövs allas goda råd och varma förböner.
– Det andra är att försöka hålla kyrka och församling ren från det som skymmer Gud. Sådant som är så djupt mänskligt – vårt ständiga jämförande och tävlande – det där att vi precis som människorna på Jesu tid vill sitta främst i synagogan och bli hälsade av alla på torget. Hyckleri heter det – och är livsfarligt för en församling.
Dessa två saker – att hålla fram församlingens uppdrag och centrum – samt att hålla hyckleriet på så stort avstånd som möjligt – det är vår gemensamma uppgift. Det går inte att säga; att det där måste kyrkan göra upp med. Det går inte att säga att det där måste biskopen eller kyrkoherden ta itu med, det går inte att säga att det där måste kyrkorådet ta ansvar för. Det går inte.
Utan det är vårt gemensamma ansvar.
Att be för sin församling, för dem som är valda att inneha olika tjänster och uppdrag är allas vårt ansvar. Att hjälpa till att hålla visionen av kyrkan levande i församlingens vardag och att ständigt söka vidare efter adekvata uttryck för församlingens liv – ja, det är ett ansvar för varje kristen. För dig och mig.
Mats Hermansson, kyrkoherde i Visby domkyrkoförsamling
Lämna ett svar