En obestämd oro i mitt inre. Jag sökte mig hit, för här är det fridfullt. Men nu är jag osäker på om jag gjort rätt, för trots att själva kyrkan är lugn och stilla så skriker det inom mig. Jag vet inte om det är dåligt samvete eller en stressreaktion, men jag vet att när allt annat tystnar, hörs mina inre slitningar desto mer.
Jag läser temat på söndagen på det lilla bladet jag fick när jag kom in i kyrkan: ”Bana väg för Herren”.
Jag vänder och vrider på det där jag sitter i kyrkbänken. Det som fyller mig nu är julstress. Allt som måste göras klart, allt som måste göras magiskt. Allt som ligger framför mig. Planer, relationer, förberedelser. Mycket att göra. Det är en väg att bana, det med, en väg genom bråte och fylld av oro.
Det kanske inte är Herren som behöver en väg, utan jag. En väg ut ur allt vardagstjafs, mot julens sanna budskap. En väg ur kaos, mot ljus. Ur ensamhet, mot glädje.
Gudstjänsten går vidare. Adventspsalmer. Doften av kaffe som bryggs längst bak i kyrkorummet. Orgeltoner. Bibeltexter. Predikan. Jag hör inte orden, för mina egna tankar uppfyller mig, men jag känner stämningen. Och ånyo övermannas jag av allt som behöver bli färdigt.
Jag känner att det trassliga, det till synes ogenomträngliga, det svåra, håller mig fast. Jag förstår inte hur det här har gått till. I början av hösten var allt så klart och vackert, så begripligt och enkelt, så välstädat. Och nu, när den mest välstädade och hemtrevlighetskrävande av alla högtider kommer, så är vägen allt annat än röjd.
Kan min röjda väg ha vuxit igen? Snöat igen? Kaosat igen? Det kanske är underhållet av vägen som inte är bra. Jag vet att jag har låtit vissa saker gro över min omsorgsfullt skapade väg till frid. Någon slags andligt ogräs, med långa spröt och ogenomträngligt rotsystem.
Under förbönen gör jag mentala listor – mycket att göra, en väg som måste röjas. En väg som måste till. För att julen ska bli, för att Jesus ska komma.
Så hör jag plötsligt kyrkvärdens ord, bönens ord, den återkommande delen av förbönen. Hon säger: ”Tack för att du hör vår bön” och församlingen svarar ”Och möter oss med kärlek.” Om och om igen kommer det, som en refräng i bönen, ”Och möter oss med kärlek”.
De orden blir som ett ljus mitt i mörkret, en sol mitt i natten. Så är det ju. Gud möter oss med kärlek. Det är inte en väg som jag måste röja. Det är en väg som vi gör tillsammans, Gud och jag, och när den gror igen, när jag inte orkar röja själv, då har jag hjälp av en expert på röjning.
När välsignelsen avslutar vår gudstjänst sköljer den över både mig och min väg. Det är som ett nytt ljus över det som är smågrått och ingrott, som gör att jag inte ser det jag sitter fast i. Istället ser jag min medvandrare, min ledsagare, min väg och mitt mål. Den Gud som orkar när jag inte gör det. Den Gud som möter oss med kärlek.
Jag reser mig upp. Min väg förde mig hit idag. Det var tur det, för annars hade jag fastnat i en kurva utan sikt. Vägen är inte slut, och kanske har jag inte så bra sikt framåt. Men för mig är det en hjälp att känna att jag inte är ensam på vägen. Det är inte bara min väg. Gud bygger den, och underhåller den, tillsammans med mig. Och möter oss med kärlek.
Lämna ett svar