Jag är gammal nu, har upplevt många storverk, några underverk. Och inget blev som jag tänkte mig.
Min dröm var ett hotell. Jag ville vara en snäll, omtyckt värd. Folk skulle säga: ”Simon är en fin man. Trevligt hotell.” Ryktet skulle sprida sig. Min bror, som är förståndigare än jag, sade att om jag blev känd för snällhet skulle folk utnyttja mig. Men jag lyssnar inte på de förståndiga.
Jag hittade ett hotell, slog upp portarna. Och jag lärde mig att vänlighet är välsignat. Att storverk kan ske på de ställen där folk bara sover en natt. Många gånger har jag suttit och pratat med gäster långt in på natten. Och långt senare har de berättat att det vi sade då hade stannat kvar i dem, blivit viktigt. Inte mina ord, så klart (jag är ju inte så förståndig) men att de pratat på det sättet, på en avskild plats, under en resa.
Jo, snäll var jag, men jag blev inte känd som en god hotellägare. Istället var det en sak jag snickrade ihop en gång som blev känd. Några krokiga träbitar, spikar, en hammare. Ostadig och otät, men den dög åt djuren att äta ur. Krubban jag gjorde, nu känd genom historien.
För många år sedan var det skattskrivning. Vi hade fullt hus. Mer än fullt. Min bror sade ”då går väl affärerna bra” men han sade det ironiskt. Han vet ju att jag är snäll. Så många bodde gratis.
Jag minns en gammal man med ont i hjärtat som låg med blåa läppar och flämtade sig in i himlen. Hans fru, med frusen sorg i ansiktet. Den tonåriga pojken och hans lillasyster som gått så långt utan skor. Flickans ben hade slutat fungera. Han hade burit henne flera mil, de hade kollapsat här. De fick ett rum. Mitt rum. Det sista.
Så när den havande kvinnan kom fanns ingen plats. Den unge mannen i panik, den unga kvinnan plötsligt lugn, mitt i smärtan. ”Josef, bebisar kommer när de vill. Och var de vill.” Och så hade hon pekat. ”Där kan han ligga.” Hon hade sett krubban.
Oslipat trä, neddregglat hö, djuren stod och åt. Jag gjorde vad jag kunde. Makade på djuren. Ny fräsch halm, ett rent tygstycke att lägga ovanpå. Och barnet föddes. I natten. I nöden.
Jag har, som jag sade, upplevt storverk i natten, i samtal. Men den natten var ett underverk som inget prat kan fånga. Himlen på jorden, änglarna sjöng, herdarna häpnade. Du tänker att jag är gammal och senil, men jag vet vad jag vet, vet vad jag såg. Och krubban blev legendarisk.
Det var min bror som sade det. ”Du går till skrifterna som han som slängde ut det unga paret. Men din krubba blir världsberömd. Så går det för sådana som du.”
Min bror pratar strunt. Man ska inte tro på de förnuftiga. Det där om att slänga ut, det stämmer inte. Står inte ett ord om det i skrifterna. Men det är också sant att det inte står att jag är snäll. Det gör inget. Det bleknade bort i strålskenet som kom den där natten, när den största kärleken flödade över jorden. Däremot stämmer det att det enklaste kan vara den plats där kärleken föds.
Jag är gammal nu, och inget blev som jag tänkte mig. Men detta är det största jag upplevt: att Gud ville födas i utsatthet.
Den där krubban. Ostadig, oslipad, oskön. Men det vid den som änglarna jublade.
Lämna ett svar