Den stora kärleken

”Av detta begrep lärjungarna ingenting. Vad han menade var fördolt för dem, och de kunde inte förstå vad han sa.” Så står det på ett ställe i Bibeln, där Jesus berättar något för sina lärjungar. Ibland tänker jag att det är betydelsefullt, att inte veta och inte förstå. Det ger ödmjukhet inför det vi möter. Vi är ofta lite mer försiktiga och lyhörda inför det obegripliga.

Vi människor försöker ofta, väldigt ofta, vara våra egna små gudar. Lite på olika sätt försöker vi vara det. Vi vill vara beundrade, valda av andra och populära. Om jag gör gott för andra så kanske jag tänker att mitt värde höjs, gör jag gott för andra blir jag omtyckt.

Jesus kom inte till världen för att bli populär utan för att älska. Det står: ”Många förfärades över honom, så vanställt var han yttre, så föga mänskligt hans utseende.” Jag tror att Jesus absolut fick erfara hur det kan vara att inte vara vald och populär. Men jag tror att han visste att han var vald av Gud. I alla fall gjorde han det för det mesta. På korset tvivlade han och trodde att Gud hade övergivit honom. Känns det igen, att vi också kan känna så ibland?

Du är också vald av Gud, även när du inte själv känner det. Det är det viktiga. Gud sänder dig inte ut i världen för att bli berömd eller för att människor skulle se upp till dig, inte ens för dina goda gärningars skull. Gud sänder dig ut i världen för att älska. Älska i handling, tanke och hjärta.

Om jag gör gott utan att göra det med villkorslös kärlek har jag ingenting vunnit. Att göra gott för att få beröm, skapar ofta yttre och inre krav att jag hela tiden måste vara bra och god, att jag hela tiden måste räcka till.

Det kan vara skönt att inse att vad det hela egentligen handlar om är att gå ut och älska. Älska världen tillbaka till Gud. Det låter stort och krävande. Men egentligen är det inte så. Jag behöver inte tänka på om jag är duktig, god, beundrad eller populär eller om jag älskar tillräckligt mycket. Jag är älskad av Gud och kan ge hans kärlek vidare utan att behöva mäta vare sig den eller mig själv.

Jag läste någonstans att det största bevis på att ge eller göra något i kärlek är när man gjort något för någon som aldrig kan ge någonting tillbaka. Kanske är det så? Kanske kan man också vända på det att det största beviset på kärlek är när jag själv aldrig kan ge något tillbaka till den jag fått kärlek av? För att gå ut och älska i handling och tanke är också att våga ta emot den kärlek man möter. Svårt, men viktigt!

Kanske är det så att en hel del av de verkliga kärleksfulla gärningarna är de som aldrig kommer att synas för världen, som aldrig kommer att bli beundrade?

Agneta Holmström, präst