Den som väntar på något gott

Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge. Det stämmer ju rätt bra när det gäller efterrätter och lördagsgodis, men inte för den som väntar på fred, asylbeslut eller Kristi återkomst.

Egentligen är det kanske inte väntan som är jobbig, utan ovissheten om när den tar slut. ”Bara jag får ett besked, oavsett vilket, då kan jag gå vidare.”
Jesus drar bort ovisshetens slöja från lärjungarnas ögon och säger att deras väntan är kort. En kort tid av mörker och natt, ännu en kort tid och Jesus är åter.

Jag är föräldraledig med vår 9 månader gamla son. Han sover inte mycket om natten, eller jo, han sover när han sover på mig och jag samtidigt sitter i vår rejäla blå fåtölj. Han sover, men inte alltid jag. Efter någon timme när han kommit ned i djupare sömn kan jag lägga ned honom i hans säng och då får jag lägga mig i min egen, men ganska snart är det dags igen.

Hoppet om att morgonen överhuvudtaget ska randas är olika, det beror på vilken tid vi sätter oss i fåtöljen. Värst är vargtimmen, tiden innan gryningen. Aldrig har natten känts lika lång.

Men det behöver bara börja ljusna svagt, bara de där första gråa stråken som bryter mörkret, för att hoppet ska tändas i mig. Natten är inte alls så svår eller lång längre. Jag tror på att morgonen närmar sig även om det är flera timmar kvar. Ljuset skvallrar om morgonens återkomst.

Det är ovissheten som är jobbigast. Ska natten ta slut? Det var den ovissheten Jesus vill bespara lärjungarna när han berättade för dem att natten skulle ta slut. ”En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni ska se mig igen”.

Men Jesus märker att lärjungarna inte riktigt förstår och börjar förklara. Först ska de gråta och klaga, men allt ska bli glädje. Men också det är svårt att förstå, så Jesus lyfter det tydligaste exemplet som finns. Hur ogripbar smärta att föda barn kan bytas till obeskrivlig glädje när barnet är fött – omedelbart ändras allt.

Jag vet inte hur det kändes för min fru när våra barn föddes, men jag minns när avgrundsvrålet blev till till glädjetårar. Hur stark hon var, och hur ömsint.

Jag minns rädslan och ovissheten om när, eller ens om, smärtan skulle ta slut när vårt första barn föddes. Vid vårt andra barns födsel var ovissheten mindre, och erfarenheten större. Det gav hopp. Genom livet rör sig ovissheten mot visshet och prövningen mot erfarenhet.

Jesus hjälper lärjungarna att gå från ovisshet till visshet, från mörker till ljus, från natt till dag.

Vi vet ju att morgonen och ljuset kommer åter, ändå glömmer vi det när natten känns för lång. Uppståndelsens kunskap fanns ännu inte när Jesus talade med lärjungarna. De hade inte facit så som vi har. De hade bara löftet. Löftet om att han kommer åter, löftet om att när han gör det så kommer nattens prövningar blekna.

Det löftet gäller såväl de stora händelserna som vardagens små. Så när jag gör mig redo för en ny natt i den blå fåtöljen tänker jag att det är en kort tid och att jag snart ska se morgonljuset igen. En kort tid bara, för den som väntar på något gott.

Erik Olebark Ringheim, präst