Listan över saker som behöver göras fylls på: jobba, handla, städa, laga mat och träna fotbollslaget, umgås med familjen och så hinna få till några egna träningspass. Det var något mer det är jag säker på, just det: denna vecka får jag verkligen inte glömma att rösta. Jag kan bara föreställa mig hur listan fylls på för de av mina vänner som har barn. Det är nog inte bara min vardag som ser ut så, det är det där som brukar kallas livspusslet.
Så hör jag Jesu ord från helgens evangelietext klinga i bakhuvudet. ”Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.” Som om allt skulle bli gjort av sig själv, kan jag fundera. Så tänker jag ytterligare på orden sök först Hans rike, Guds rike. Jag behöver stanna upp lyssna till Gud mitt bland alla måsten, med Jesu ord fortfarande klingande ”gör er därför inga bekymmer för morgondagen”.
Ibland blir att umgås med Gud ytterligare ett av mina måsten som ska få plats någonstans bland resten av alla sysslor. Jag behöver be mer för att söka Guds rike. Jag vill göra mitt bästa för att vara en så god medmänniska som möjligt. Det blir fler punkter på att-göra-listan. Så tänker jag att Jesus ord blir som ett av de där orden många har på sina väggar så som ”Carpe Diem – fånga dagen”. Orden har prytt många väggar som inredning. Men det är också en påminnelse om att leva i nuet. Det kan verka så lätt men det är så svårt, att släppa tankarna på allt annat och bara fokusera på nuet.
Jag tror inte att Jesus vill att vi ska sluta helt med våra sysslor, utan att vi ska stanna upp och inse att allt behöver inte göras på en gång. Temat för helgen är ”Ett är nödvändigt” och jag tror det som är nödvändigt är att Gud vill och är liv. Gud är förutsättningen för allt. Så tänker jag på alla de där gångerna när det blir extra tydligt att jag umgås med Gud. När jag kan landa i stunden precis där jag är.
Ibland möter jag Gud under en löptur i skogen, i en bok i fåtöljen, i musiken som strömmar genom mina öron när jag tar mig från punkt A till punkt B eller när jag ligger på golvet i ett kapell och deltar i en andakt som ungdomarna jag jobbar med förberett. Som när jag får springa en mil till förmån för stadsmissionen i Västerås, där möter Gud mig och jag får bidra till att världen blir en lite bättre plats. I alla dessa stunder blir det tydligt för mig att Gud är där med mig hela tiden, jag behöver bara stanna upp och inte oroa mig. Det blir också tydligt att Gud är förutsättningen för allt, Gud vill mitt liv. Ibland kommer jag fastna i min oro för morgondagen, men Gud kommer finnas där med mig ändå.
Lämna ett svar