Nej! Ringen satt inte på hennes finger! Förtvivlat rafsade Karin igenom handväskan, som om ringen hade kunnat trilla av fingret och hamna där. Det hade den naturligtvis inte. Hon gick tillbaka in på caféet där hon just suttit, letade runt bordet, frågade i kassan, bad andra kunder om ursäkt när hon kröp in under stolar och bord. Självklart ingen ring.
En ring är ett litet föremål, symboliserar det stora och viktiga, men är liten som fysiskt objekt. Den här ringen hade hon ärvt av sin farmor, hennes vigselring faktiskt. Det stod ”Tage 8 maj 1948” i den. En liten, liten diamant och slitet guld. Karin älskade ringen, den var snygg – men den var också tryggheten hos farmor, känslan av hennes och farmors gemenskap och en påminnelse om att det är möjligt att älska någon tills döden skiljer en åt.
Farmor och farfar hade varit gifta i över femtio år. Karin hade förstått att alla de åren inte varit lätta, farmor hade berättat att skilsmässan hade hängt i luften några gånger när Karins pappa var liten. Men äktenskapet hade återhämtat sig (vi hittade tillbaka till varann, som farmor sade) och de hade gått vidare tillsammans, starkare och närmare varandra.
Och nu var ringen borta. Det kändes som att alla kopplingar bakåt var borta. Som att alla minnen, alla associationer, all kärlek från farmor skulle försvinna för gott.
Två timmar senare gick hon därifrån, ringlös. En ring är bara en sak. Det är inte som att förlora farmor en gång till. Men det kändes så. Det gjorde ont i Karin, det smärtade plågsamt tomt på fingret.
Veckorna gick. Och ja, föremål är bara föremål. Men det gör ändå ont att förlora dem.
En sen kväll när Karin bara ska titta lite på Facebook i en kö på en bio, så dyker hennes ring upp i flödet. Hittad på en trottoar, utanför ett fik. I ett delat inlägg, någon som funnit en ring. Foto på ringen. I ringen står ett datum och ett namn och den som hör av sig till upphittaren, Hannah, ska skriva vilket namn och vilket datum som står där. Med darrande fingrar skriver Karin in ”Tage 8 maj 1948” på Messenger och skickar iväg. Innan filmen är slut, har Hannah svarat, och innan veckan är slut, har Karin fått tillbaka ringen.
Lättnadskänslan som kommer över henne är exakt den lättnadskänsla som Jesus vill att vi ska tänka oss när vi tänker oss himmelriket. Gång på gång säger han det: som en herde som hittar ett bortsprunget får; som en kvinna som hittar ett borttappat mynt; som en far som hittar sin förlorade son – så är himmelriket.
Det som du har tappat, gamla drömmar, spruckna förhoppningar och trasiga relationer, det ska en gång komma tillbaka till dig.
Och det ska vara himmelriket.
Lämna ett svar